Den falska Stina!

1. Ajöss, du vita dufva, du falska ren, farväl
såmm flytat har ifrån mej långt för i hecklefjäll
upp till söder.

2. Nu kunna vi ej trefva hvaranra såsom förr,
Nu fåra ta en annan som knakar på din dörr
uppå söder.

3. Du borde val begripa att inte man kan få
Så långa permissioner, som fodras för att gå
upp till söder.

4. Fy 17 va ja lider af kråsad kärleksdröm,
I nästa vekka tar ja å höppar i Norrström
midt för söder.

5. Men tro ej att du derför ska slipa mej så lett;
Nej ja ska kåmma åter å spöka titt å tett
uppå söder.

6. De ska du ha söm straff här på lifsens hårda teg,
För du tog från mej maten ä flytade din veg
upp till söder.

/Sluringen Nr 47:an. Ur häfte N:r 31, ”Några ytterst roliga visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Tack för hjelpen!

1. Att vara hjelpsam mot sin nästa
Det är en dygd ofantligt skön
Fastän, tyvärr man för det mesta
Blott otack derför har till lön
Men om en smula vett du eger
Ej ä' för mycke' att du säger
Åt den som hjelpsam hand dig ger
Ett tacksamt ord om inte mer
Än
”Tack för hjelpen”!

2. En liten mö på sjutton vårar
Hon ä' så sedesam och blyg,
Men kysser ofta under tårar
Carl August' konterfej - i smyg
Då kommer han - och utan möda
Han kysser läppar purpurröda
Och hon blir ond, det ä' ju klart
Fast blicken säger uppenbart:
”Tack för hjelpen!”

3. En liten fru så fin och fager
Har blifvit i en löjtnant kär,
Hon derför honom med sig tager
Och snart till Köpenhamn det bär
Den äkta mannen ensam blifven
Han står der tyst och öfvergifven
Men jublar snart med högan röst
Som föll en sten ifrån hans bröst:
Tack för hjelpen!

4. Herr Pettersson en svärmor eger
Och håller henne ”rysligt” kär.
Ty hon minst 50,000 väger
Och Pettersson arftagarn är.
Hon dör ihjäl sig - tänk hvad smärta
Och Pettersson, med krossadt hjerta
En blick åt läkaren beskär
Som säger ungefär så här:
Tack för hjelpen!

5. En stackars sjöman måste fara
På tvenne är ifrån sin fru
Och barndomsvännen lofvar vara
Ett verkligt stöd åt henne nu
Men när han kommer hem - anamma!
Har lilla frun nyss blifvit - mamma
Och då bör man ej undra på
Om han till ”vännen” säger så:
(gest som till utsparkning)
Tack för hjelpen!

6. Ja, hur än ödets lotter falla,
Den satsen ej förändras ska'
Att hjelp behöfva vi nog alla
Om äfven vi miljoner ha'
Och om du hjelpt en stackars nästa
Så är det dock det allra bästa
Det enkla ord till tack du fick
Med hjerta varmt och tårfylld blick
Tack för hjeipen!

7. Bland alla ljud som smekt mitt öra,
Den allraskönaste musik,
Det är dock att aplåder höra
Utaf en vänligt stämd publik.
Om ni mig inte aplådera
Då är ej värdt jag sjunger mera
Men om ni aplådera mej
Jag annan hjelp behöfver ej
Nej,
Tack för hjelpen!

/Ur Sjung och skämta. Glada visor av C. Uby. Stockholm 1896./


Trädgårdsflickans Visa.

1. Blomman är min vän.
Svek mig aldrig än.
Oskuld bor i hennes öga.
Blommor, tusen slag,
Nya med hvar dag,
Dricka ljus utur det höga.
Som en äldre syster
vårdar jag dem ömt,
Solen glömmer dem, men jag dem aldrig glömt. –
Blomman är min vän,
Svek mig aldrig än.
Oskuld bor i hennes öga.

2. Lilla blomma blå!
Vakna upp,
hör på.
Lärkan slår de ljufva slagen.
Lilla blomma röd!
Är du redan död!
Det för bitti är på dagen,
Än står solen vänligt
öfver dal och sjö.
Låt den först gå ner och sedan kan du dö. –
Lilla blomma blå;
Vakna upp! hör på.
Lärkan slår de ljufva slagen.

3. Sjelf en blomma jag
Vissnar ock en dag,
Det går mig som eder andra.
Vårens dar förgå,
Kort är min också,
Låt oss älska då hvarandra!
Svarta natten mulen kommer
med sir blund.
Glada låt oss blomma än en liten stund. –
Sjelf en blomma jag
Vissnar ock en dag,
Det går mig som eder andra.

/Ur häfte N:r 37, ”Några nytryckta och lustiga visor”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1897./


Kadetten och tuskan.

1. Bort i en skog i Tyskland en flicka gick så nätt,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Der låg bakom en stubbe en lurande Kadett,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!

2. Och flickan gick till stubben och börja' plocka bär,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Men märkte ej den ormen, som hade gömt sig der,
För sjung opp! opp! opp ! för sjung al! aj! aj!

3. Väl vore båren röda, men rödare dess mun,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Och jägaren var skarpskytt och jägaren var ung.
För sjung opp! opp! opp för sjung aj! aj! aj!

4. Han lade an geväret och skrålade : Ver da?
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Men flickan föll till marken - så ville jägarn ha –
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!

5. Och jägarn plocka rosor, se'n flickan plockat bär,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Det var ett bättre göra, än ”hvila på gevär”.
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!

6. Men flickan bröt på ”tuska”, Kadetten svenska blott,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Och flickan skrek och ropte : ”Ach Gott, ach Gott, ach Gott!”
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!

7. Och jägarn plocka' liljor, förutan all pardon,
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj!
Snart låg i gräset slagen den hela bataljon,
För sjung aj! för sjung opp! för sjung aj, aj, aj!

8. Men bäst som jägarn plocka', så kom en officer
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj!
Hvad nu din usle slyngel ! är detta krigsmanér?
För sjung aj! för sjung opp! för sjung aj, aj, aj!

9. Förlåt mig, nådi' lyttnant! jag följde instruktion,
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj aj, aj!
Och talade med tecken, tills fången tog reson,
För sjung aj, för sjung opp! för sjung aj, aj, aj!

10. ”Hvad skulle jag väl göra? Hon annars ej förstått” –
För sjung opp, opp, opp! för sjung aj, aj, aj!
”Och sjelfvaste min fånge, nyss sagt att det var gott.”
För sjung aj! för sjung opp! för sjung aj aj, aj!

/Ord av Vilhelm von Braun. Ur häfte N:r 31, ”Några ytterst roliga visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Den trefligaste Amerika-Visan.

1. Bröder, vi bo långt ifrån; öfver stora hafvet
Skåda vi Amerika på den andra stranden.
Är det icke löjligt? Ack jo, det är fröjdeligt,
Skada att Amerika, :,: ligga skall så långt ifrån.

2. Bergen är af idel guld, marken utaf socker,
Träden är af flickor full’, ideliga dockor.
Är det icke löjligt? Ack jo, det är fröjdeligt,
Skada att Amerika, :,: ligga skall så långt ifrån.

3. Haren springer rundt omkring hvart man vill sig vända,
Detta är en ljuflig ting, det har ingen enda.
Är det icke löjligt? Ack jo, det är fröjdeligt,
Skada att Amerika, :,: ligga skall så långt ifrån.

4. Punsch och vin der flyter ner, sjö och elfvar fulla.
Flickorna de gå på med, tycka om att rulla.
Är det icke löjligt? Ack jo, det är fröjdeligt.
Skada att Amerika :,: ligga skall så långt ifrån.

5. Önskar man sig en af dem, strax så får man fyra, fem,
Som så vänligt smilar och åt ängen ilar.
Är det icke löjligt? Ack jo, det är fröjdeligt,
Skada att Amerika, :,: ligga skall så långt ifrån.

6. Blommor bredvid vägen stå, träd och buskar fulla.
Nog der finns att plocka, blott du vill dig bocka,
Är det icke löjligt? Ack jo, det är fröjdeligt,
Skada att Amerika, :,: ligga skall så långt ifrån.

7. Ack o! den som vore blott i det landet, tydda,
Så jag skulle genast der bygga mig en hydda.
Är det icke löjligt? Ack jo det är fröjdeligt,
Skada att Amerika, :,: ligga skall så långt ifrån.

/Ur häfte N:r 37, ”Några nytryckta och lustiga visor”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1897./


Den husville.

1. Det afton är och allting går till ro.
Re’n solens klot sin purpurbädd har nått.
Den lilla fågeln flyger till sitt bo,
det kända, som lummigt skygd kan fått.
Meh hvad skall jag om menskors godhet tro! –
Från dörr till dörr i qväll jag länge gått
och trott att någon skulle sig förbarma;
dock går jag ännu husvill här, jag arma.

2. Jag varit hos de rikaste i byn,
men endast hårda ”Nej!” de gifvit mig.
Det börjar redan mörkna för min syn,
och mera villsam blir min vandringsstig.
Jag blickar, tårögd, mot den svarta skyn,
och sänder upp en bön så innerlig:
O,, Gud! låt mig ej mera tröstlös ila.
gif mig en bädd att derpå jag kan hvila.

3. En suck sig tränger ur mitt sorgsna bröst;
men, som ett ljud, i öknen bort den dör.
Min klagan, tolkad med min matta röst„
än till medlidande ej hjertan rör.
Det mulnar – ve! - Och vindens kraft har löst
sin snabba vinge. - Jag hans ankomst hör.
Det börjar redan storma, snöa, frysa.
Ha! kraftlöst mina matta lemmar rysa.

4. Jag vandrar tankspridd i den sena qväll
emellan bygdens låga kojor fram.
Till slut jag ser bland berg en grönklädd häll;
der lutar jag mig, trött, emot en stam,
som kullblåkst var. - Men i ett ringa fjäll,
en fattig enka nu min röst förnam.
Min klagan rörde hennes ömma sinne. ,
Ack! sent går denna stunden ur mitt minne.

5. En torftig bädd jag snart i stugan fick;
det kalla golfvet blef med halm beströdt.
Och, efter några flydda ögonblick,
jag lade mig och somnade så sött.

/Ord av Chronvall. Ur häfte N:r 32, ”Några vackra och
alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck- och
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Till min vän och trohet i döden.

1. Din är jag än,
När sjö och dal oss skilja
Och stormen brusar under himmelen,
:,: När sanden qväfver öknens späda lilja.
Din är jag än, Din är jag än.

2. När allt är tyst i furstens marmorsalar
Och månen, stillhetens och fridens vän,
:,: Sin lampa tändt utöfver berg och dalar,
Din är jag än, Din är jag än.

3. När jag är arm och allt mig öfvergifver
Och ingen mer är den betrycktes vän,
:,: Då tänker jag, när som jag detta skrifver,
Din är jag än, Din är jag än.

4. Sist vid min bädd,
När lifvets pulsar stanna
Och anden kämpar för befrielsen,
:,: Då skall du läsa på min bleka panna,
Din är jag än, Din är jag än.

/Ord av ”Blinde Nordström”. Ur häfte N:r 36,
”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg,
vid Stockholm 1899./


En kyss.

1. ”En kyss, en kyss, den skönsta gudanektar,
Som himlen har oss dödlige beskärdt,
Så mild och ljuf som vestanvindens flägtar,
Hur mången har du icke älska lärt!
Ack, intet språk dig rätt beskrifva mägtar
Du ljufvaste af allt vi hålla kärt
Ack, Mattis! jag i döden gerna ginge
Om jag en kyss från dina läppar finge.”

2. “Så sade jag till Mattis häromdagen,
Och suckade och tryckte hennes hand,
Af dig jag blifvit uti bojor slagen,
För dig mitt bjerta råkat uti brand!
Men hon, hon syntes ej en smul betagen
Och rördes ej det allraminsta grand.
Hon sade blott: ”Det der var ej så illa,
Jag tror du är poetisk, Calle lilla!”

3. ”Ack, Mattis! Du är grym som en tigrinna
Som en barbar, en muselman, en ryss!” –
”Men goda Carl, det kan jag inte finna,
Jag blott förstår ej hvad du mente nyss.” –
”Ack, Mattis! Allt hvad jag af dig vill vinna,
Det är ju blott en liten, liten kyss!” –
”Nå, sök då Calle; kanske snart du finner,
En mö af hvilken du en sådan vinner!”

4. ”Aha, din skälm - hon blir ej svår att finna,
Det är dig sjelf du menar rätt och slätt,
Det är af dig som jag skall kyssen vinna,
Men nu ej mer du lurar mig så lätt.”
Så sagt - jag sökte hennes läppar finna
Och - fick en kyss - fast på eget sätt
Ty det mitt öra var som kyssen gällde
Och hennes lilla hand det var som smällde.

5. Nog är det hårdt att om blott kärlek drömma
Och ej få henne att sitt kval förstå,
Men att till lön för sina känslor ömma
En örfil af sitt hjertas älskling få –
Ack, Mattis! Huru skall man det förglömma,
Det kan ju ingen menniska förmå. –
Dock, fritt min kind du finge attackera
Om endast det en enda kyss rendera.

/Ur C. Uby, ”Utställningsvisor”, Stockholm 1897.
Mel.: ”Jag vet ett land der tysta stjernekvällen”./


Kanalarbetarevisa från Gotland.

1. En liten visa sjunger jag
Uti min ensamhet,
I denna finns ej stort behag,
Ej popularitet.
Men fast jag ej har skaldens rang.
Jag ändå pröfva vill.
Om det ej finnes nå'n talang.
Därför jag bjuder till.

2. På Gottlands sköna fagra land
Man nu sin bostad har,
Där näktergalen hörs ibland
I vårens korta dar.
Där gökens rop man ofta hör,
Och lärkans drill i skyn.
Man af naturen njuta bör,
Och fröjdas vid dess syn.

3. Men som man vet det är ej nog,
Man lefver ej därpå;
Nej man är dömd till ständigt knog,
Man får ej fåfäng gå.
Och därför får man hålla i
Så långt som kraften når.
Man får ej slapp, ej trötter bli,
Då permission man får.

4. Igenom fält och skog och dal,
Från Roma stora myr
Nu gräfvas skall en stor kanal.
Ett odlingsäfventyr det är,
Ty bönderna vill se,
Om någon vinst det är
Att myrarna få odlade,
Så deras tanke är.

5. En arbetschef från Danmarks land
Vi ha att dragas med,
Han något konstig är ibland,
Men blir dock sällan vred.
Han sina "nubbar" ta'r så lätt
Som någon ibland oss.
Ja detta är hvar danskes sätt,
Det vet man nog, gunås.

6. Allt under sommarns varma tid
När solen bränner hett,
Man plågas då så jämmerlig
Uti sitt anlet's svett
I branta stigningar man får
Med kärran knoga opp,
Ifrån det morgontimman slår,
Tills det är natt i topp.

7. Men när som sista timman gått,
Man skyndar hem med fart,
Man är ej trött, man har så brådt,
Nu gäller blott och bart
Att på det trefligaste sätt
Få njuta kvällens stund,
Tills man kanhända rätt och slätt
Blir störd utaf John Blund.

3. När veckan se'n sitt slut har nått
Och det blir lördagskväll,
Och månen redan upp har gått
På himlens blåa pell,
Man tågar då vid månens sken
Att dansa litet smått
Och röra få på sina ben.
Det gör en riktigt godt.

9. Det under stundom hända kan,
Att man för någon gång
Kanhända tar en sup, minsann,
Då kännes intet tvång.
Man då ur dvalan vaknar opp
Och födes som på nytt.
Man blir då kry från tå till topp.
Bekymren då ha flytt.

10. Men när man tycker det är nog
På denna arbetsort,
Vid Tomteboda sökes knog,
Som förr man ofta gjort.
Fri som en örn bland molnen blå
Man lägger ut från strand,
Att lyckan söka, lyckan nå
Vid Mälarns vackra strand.

/Ur skillingtryck från Svenska Visförlaget Stockholm 1907.
Insänd av J. A. Lindbladh. Melodi: ”En liten fågel satt en gång”./


Han sade ej ett ord.

En rallare, en rallare till södra Sverge kom.
Han teg och vände om
och gick in på en krog.
Fem kaskar der han tog och sade ej ett ord.
Se’n for han hem till höga Nord
och sade ej ett ord.
Han sade icke ett ord, fastän han var så smord.
Han teg och sade ej ett enda ord
Gunås trallalallala, Gunås trallalallala
Han teg och sade ej ett enda ord.

/Ur häfte N:r 34, ”Några ytterst vackra och trefliga visor”,
Svenska Visförlaget, Karlberg station, vid Stockholm 1899./


Frälsningsflickan i Köpenhamn, Ä du me på den?

1. En sång mig lyster sjunga, om ni vill höra på,
hur det nu för tiden kan tillgå.
På landet som i staden är frälsningshären känd,
blott för sitt glada skämt.
De sjunga och de spela med sin ljufliga musik,
så både smed och skräddare de skynda hastigt dit,
för att höra på deras ljufva toner.
Då ropa de så högt: Välkommen broder!
I kåren vi skrifva dig in. Ä du mä på den?
Ja smeden med sitt skinn,
han är ju så glader i sitt sinn.
Men skräddaren med sin nål och tråd,
han funderar så mycket deruppå. Ä du mä på den?

2. Ja, frälsningsfickan är ju så skön och så rar,
hon sjunger med förtjusande behag,
så själfva skomakaren han öfverger sin läst,
han frälsas vill så lätt.
Ja, alla unga karlar hon tager i sin famn,
hon dem vill visa vägen till rätta Kanaans land.
Och målaren han blef då så betagen,
jag tror att jag nästan kan bli galen.
Jag följer den sköna till Polen om det bär.
Ja, låt ballongen gå
uti rymden, snart stiger jag på,
ja, låt balongen gå
uti rymden snart stiger jag på. Ä du mä på den?

3. En söndag härförleden vid Göteborg, jag tror,
en herre, som der mig besvor,
han ville blott mig följa till den stora frälsningshär.
Men ack! han var så kär,
så barmen i mig svällde och hjertat börja’ slå.
Han fick hvad han önskade, det kan ni väl förstå.
Så följdes vi båda till lokalen,
der möter mig en snickare i salen,
som qvällen förut jag hade frälst. Ä du mä på den?
Ja, ett muntert lif det är
till att vara i den stora frälsningshär.
Ja, ett muntert lif det är
till att vara i den stora frälsningshär. Ä du mä på den?

4. I London har jag varit, i Lubäck likaså,
men ämnar till Köpenhamn nu gå.
Som Löjtnant jag uppträdde i Tivoli en qväll.
O ack! jag var så säll!
Två herrar der jag tjusade med en mekanisk blick,
Och då kan ni väl tänka hvad hjertat slog tick tick,
för frälsningsfröken är ju så upptagen:
hon tjusar karlarna, ja mitt på dagen.
Men sent om qvällarna det passar bäst Ä du mä på den?
Ja, ett muntert lif det är,
till att vara i den stora frälsningshär.
Ja, ett muntert lif det är,
till att vara i den stora frälsningshär. Ä du mä på den?

5. Ja, i armén jag varit snart uti fyra år
och sjunga och spela jag får,
för dem som vill mig höra. Jag är så glad och nöjd,
jag sjunga skall med fröjd.
På harpan och guitarren jag slår så glad min drill
och mot kollekt jag frälsar så gerna hvem som vill.
Jag är så glad som fogeln uti lunden
för jag är fri och icke mer är bunden.
Ja, Köpenhamn det är mitt lif, mitt allt. Ä du mä på den?
Ja, ett härligt lif det är,
till att spela och sjunga så här.
Ja, ett härligt lif det är,
till att spela och sjunga så här. Ä du mä på den?

6. I Malmö har jag varit, men det är längesen,
jag var då ej ensam och allen'.
En herre var mitt sällskap, från Lund jag tror han var.
Men flera nu jag har:
en murare, en bagare, en sotare också,
som låter sig inskrifva, en sjöman ock jag får.
Jag kan så vänligt alla män bemöta,
och Amors pilar kan jag också sköta,
så att det känns i hvarje ungkarls bröst. Ä du mä på den?
Var välkommen och lyssna på min sång,
som jag sjunger för eder denna gång!
Var välkommen och lyssna på min sång,
som jag sjunger för eder denna gång! Ä du mä på den?

7. Ett äfventyr mig hände Helsingborg en qväll,
och det vill jag omtala sjelf.
En herre der mig möter, det var en finer sprätt,
ja han förstod min dräkt.
han bad så ömt jag skulle med honom ensam gå.
Jag vill bli ren från synden, kan fröken mig förstå?
Ja, ”Mot kollekt!” jag honom genast svara,
för det är alltid frälsningsflickans vana.
För General Both jag trogen tjäna skall. Ä du mä på den?
Ja, sporrar i stövlar han har
och en sabel vid sidan han bar,
så han tryckte mig intill sitt bröst:
Lilla fröken, ni är nu min tröst. Ä du mä på den?

8. Nu får jag här omtala för eder hur det går,
Jag hoppas att ni mig förstår.
Man frälsar och älskar på en och samma gång,
när hjertat lider tvång.
Jag många nu har frälsat och det har gått så lätt
och det kan man göra på mångahanda sätt.
För glad och lustig skall man alltid vara,
om man skall riktigt herrarna behaga,
det är ett sätt som lönar bäst i sta’n. Ä du mä på den?
Ja, det är ju högst charmant,
till att vara med herrarna bekant,
ja, det är ju högst charmant,
till att vara med herrarna bekant. Ä du mä på den?

9. Nu skall jag resa hem till det vackra Köpenhamn
och säga farväl till detta land.
En sjöman blir mitt sälskap, han har mitt hjerta fått,
och nu är allting godt.
Han fastgjort sina segel, kastat ankaret i hamn,
och snart så skall han hvila uti sin flickas famn.
Ja, han är all min glädje och lycka,
jag önskar att snart få honom trycka,
intill mitt bröst, han är min tröst, just han. Ä du mä på den?
Nu en ring utaf honom jag får,
O, mitt hjerta det börja att slå.
Nu förlofvad jag är, som ni ser,
och frälsar nu slätt icke mer. Ä du mä på den?

/Ord av A. F. Bäckström. Ur häfte N:r 37, ”Några nytryckta
och lustiga visor”, Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm
1897. Mel.: ”O Gina, du dejliga mö, ä du mä på den”./


En ny innerligt vacker visa om
Erik och hafsfrun.

1. En yngling satt vid stranden invid det blåa haf
och såg hur solen sänktes uti sin gyllne graf,
och allt blef tyst och stilla, ett ljud ej hördes mer,
men Erik han satt ensam och öfvergifven der.

2. Ja, det var tyst på stranden där unge Erik satt,
af molnen månen skymdes och det blef mörkan natt
och fåglarna så stilla de flögo till sitt bo
att njuta lugn och hvila i nattens tysta ro.

3. Och molnen de bortgingo och månen lyste ner
på jordens dunkla yta och allt nu ljust sig ter
och hafvet låg så stilla och ingen bölja var
uppå dess blanka yta, men Erik han satt kvar.

4. Nu hördes öfver vattnet en stilla sångarröst,
den ljöd så skönt i natten, den kom från sorgset bröst.
Och Erik satt och hörde den sång så underskön
vid hafvets klara vatten, på strand så ljuf och grön.

5. Nu syntes öfver vattnet en underbar gestalt,
hon syntes skön i natten, hon liknade en alf,
och kring det svarta håret der satt en krans så grön
af grannaste näckrosor som gunga uti sjön.

6. Omkring den hvita halsen ett perlband skönt man såg,
det blixtrade så vackert i färger gröna, blå,
Och vattnets yta krusades vid rörefsen hon gaf
och böljorna de blänkte i månbegjutet haf.

7. Hon vinkade åt ynglingen: ”Kom hit min käre vän,
här är så skönt och vackert som uti himmelen.
För jag dig hafver älskat allt se’n din barndoms vår
kom hit till mig, du Erik, och hvila här du får.”

8. Och unge Erik hörde nu dessa ljufva ord
och sången honom rörde, hans håg den drogs dit bort,
han tog ett steg i vattnet, han bort till henne gick,
han föll i hennes armar och hvila där han fick.

9. Och månen börjar sjunka vid horisonten ned
och unge Erik följde den sköna älfvan med
inunder vattendjupet och allt nu lugnt man såg.
På hafvets blåa spegel det ej en skugga låg.

10. Men under hafvets yta ung Erik bodde nu
allt med den sköna hsfsfrun, de båda unga tu.
Ett härligt lif de förde i grannaste guldslott,
der funnos rikedomar i både stort och smått.

11. En dag då unge Erik vid hafsfruns sida satt,
då hördes öfver hafvet ett ljud så doft och natt.
Det ljöd som åskan rullat långt fjärran derifrån,
det genljud gaf i hafvet med korta mellanrum.

12. Ung Erik blef förskråckter och såg mot hafsfrun opp,
men denna log och sade det var ju blott ett skott
ifrån den svenska flottan, som öfvar sig i strid
mot några skepp, som vågat sig in i denna vik.

13. Men unge Erik sade till älskarinnan då:
”Ack låt mig nu få komma dit upp och se uppå,
hur mina landsmän strida och hjelpa dem ett tag
och se hvad jag kan göra, ja blott en enda dag.

14. Den unga Vattenjungfrun hon sade endast så:
”Ack, hör du, käre Erik! Det kan du icke få.
Då kanske ej i lifvet jag mer dig återser,
du kunde från mig komma. Blif qvar hos mig jag ber.”

15. Men ynglingen han tänkte och hörde skotten gå:
”O, den som uppå jorden blott en gång komma må,
då skulle jag nog göra hvad i min makt kan stå
att hjelpa mina landsmän att segrens gloria få.”

16. ”Du kan få dit upp komma”, den sköna hafsfrun sad’,
”till jordens kalla sköte, jag följer dig åstad,
att slåss för fosterlandet, att stå bland eld och krut,
men du skall lofva komma strax hit, när strid är slut.”

17. Det lofvade ung Erik och hafsfrun honom bär
intill den Svenska flottan till Amiralens här.
Han ställde sig på däcket och såg mot fienden,
de sköto med kanoner mot Svenska flaggan än.

18. Vår unge Erik fattade i handen ett gevär
och för hans säkra kula nu föllo många ner.
Och hans kamrater vände sig om med häpnad då
och trodde hafsfrun trollat att kunna kämpa så.

19. Men Amiralens krigsskepp omhvärfdes i den strid,
ty fienden kom närmre med många skepp bredvid.
Då plötsligt fick ung Erik uti sitt bröst ett skott,
så att han föll i vågen, det blef den ynglings lott.

20. Skön hafsfru strax var framme och Erik nu hon bär
till sjöslott af koraller och lade honom der,
ty död var unge Erik, ej lif man mera fann,
han dog för fosterlandet allt som en tapper man

21. Och nu så går den sägen, att hvarje sommarqväll
ett sorgligt brus der tonar invid den dystra häll.
Det är den sköna hafsfrun, som sjunger stilla der
allt om sin unge Erik, hon höll så hjertlig kär.

/Ord av Axel Möller. Ur häfte N:r 34, ”Några ytterst vackra
och trefliga visor”, Svenska Visförlaget, Karlberg station,
vid Stockholm 1899. Melodi: ”Soldathustrun”./


Stadsbudsvisa.

1. Ett stadsbud är ändå minnsann
En karl som allting hjelpa kan
Förtroende han har också
Långt mer än någon ann kan få.
Hvad helst som ni befalla vill
Så räcker han för alla till –
Och derför ropar också man
Beständigt så minsann:
:/: Stadsbud! Pst! Pst! :/:
Kom hit, kom hit på stund, monchère!
:/: Stadsbud ! Pst! Pst! :/:
Och straxt han färdig är.

2. Om, för att få ett rendezvoux,
Du skicka vill en billetdoux
Du kan ej få, bestämdt jag tror,
En bättre postillon - d'amour
Och om i saknad af kontant
Du önskar vigga dig en slant,
Fast procis har din paletå.
Och Fracken likaså.
Jo!
Stadsbud! Pst! Est!
etc.

3. En mö som sent sig hem beger
Hvar få en bättre kavaljer?
En snobb som sig en blyhatt fått,
Hvar få ett stöd så starkt och godt?
Och, om i kassabrist du är,
Hvar få en bättre hommesd'affaire
Som hjelper dig med ”säkerhet” (visar klockan)
I din förlägenhet
Jo! Stadsbud! Pst! Pst!
etc.

4. Om det behöfs, polis han ä' –
Men får ej heta gris för de –
Och stundom går han, utan pjåsk
Omkring som en annonskiosk.
Ja, mycket mer han duger till,
Säg bara från, hvad som ni vill
Ty han för alla står på tå
Om blott man ropar så:
:/: Stadsbud! Pst! Pst! :/:
Kom hit, kom hit på stund monchére !
:/: Stadsbud! Pst! Pst! :/: -
Och strax han färdig är.

/Ur Sjung och skämta. Glada visor av C. Uby. Stockholm 1896./


Sjömannens farväl.

1. Farväl! I sången vill jag minnas dig,
Glöm du i tysta bönen icke mig.
När lutan stämmer upp en hymn till Gud.
Då glömmer visst jag ej min barndomsbrud.

2. Och hvar jag är, till hvilket land jag far,
Din ljufva bild står i mitt hjerta kvar.
Lik svanen klagande på fjerran ö,
Jag vill i sången lefva blott och dö.

3. O, hulda barndomsbrud hvad kan förmå
dig från din rena barndomskärlek gå?
Lik vågens brus min själ i uppror är,
Men städs jag dig på bönens vingar bär.

4. Har någon genom svek dig röfvat bort?
Då blir min lefnads dag för mig så kort.
Men in i döden skall din bild stå kvar
I hjertat mitt, som jag dig gifvit har.

5. O! ljufva dröm för mig du tagit slut,
Min glädjes timglas för mig runnit ut.
Nu bitterhetens kalk blott finnes qvar,
Se’n du din kärlek från mig tagit har.

6. Men dock så länge som jag qvar här går
Och sångens ton från mina läppar går,
Jag ständigt dig blott här besjunga skall,
Ty du för mig en gång var glädjen all.

7. Ty uti sången blott jag älska får,
Blott nattens stjerna skådat har min tår.
Och hälsar hon dig någon gång så klar,
Ett mildt farväl från mig till dig han tar.

8. När som Aurora upp ur Östern går,
då skimrar uti rosens kalk en tår.
Men när hon sjunker uti vesterns haf,
Då bäddar blomman upp sin lilla graf.

9. Lik blommans soldröm år vårt lif så kort,
vi födas, älska, hoppas och dö bort.
Men bortom grafven finnes himmelen,
Och der finns äfven rum för kärleken.

10. Der skall jag, se’n jag drömt min dröm till slut,
som brudgum vid ditt hjerta hvila ut.
Farväl! till dess du, hälften af min själ,
Farväl, ett ömt ett innerligt farväl!

/Ord av N.B. Ur häfte N:r 37, ”Några nytryckta och lustiga visor”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1897./


Sjömannens afsked från sin brud.

1. Farväl! min unga, sköna brud,
jag måste bort från dig.
Och när vi träffas vet blott Gud,
igen på lifvets stig.
Hör! redan afskedstimman slår,
o! torka bort ditt ögas tår.

2. Nej! låt den stråla, än en stund
mot mig i ögats frans;
der ler på trohets azurgrund
en evig kärleks glans.
I höstlik natt, vid stormens strid,
blir der min andes ljus och frid.

3. Säg! mins du än, den mörka lund,
der frid och skugga bo,
der vi en stjernströdd aftonstund
varandra svuro tro?
Ock kyssen brann uppå din mun
som insegel, på vårt förbund.

4. Ack! gles och gul är linden nu,
och stormen hviner höst;
dock, hopp och minne skapa ju
ny vår i våra bröst.
Vi skiljas, men med tro och hopp,
mot samma himmel se vi opp.

5. En kyss ifrån din rosenmun,
du hulda, gif mig den.
Ock luta dig som förr en stund
emot mitt hjerta än;
se’n får jag drömma blott om dig,
der ute, uppå stormens stig.

6. När, flicka! på din fönsterkarm
en svala sätter sig,
och sjunger, flämtande och varm,
sitt qvitter glad för dig.
Tro att jag då har sändt dig den,
tro att den kom ifrån din vän.

7. Gråt ej! om i det vida haf
en enslig bädd jag får.
Du kan ej pryda der min graf
med blommor och en tår.
Du minns ju stundom mig ändå
och längtar till mig i det blå.

8. Men rostar ringen på din hand,
din kärlek och din tro,
då res ett kors vid hafvets strand,
der storm och bränning bo,
då först som död, du sörje mig,
död, för min hembyggd, och för dig. -

9. Hvi, blir du blek? Jag vet förväI,
det kan ej blifva så.
Med varma strålar ser din själ
ur trogna ögon blå.
Du himlens dröm, du lifvets natt,
du själens fröjd, du lifvets skatt.

10. Ännu en kyss, en enda blott
och se'n vi skiljas åt.
Ännu en blick, det känns så godt,
så himmelskt i min själ.
Min ros är du, en vind jag är,
och nu farväl, du är mig kär.

/Ur häfte N:r 38, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- och Små-
skriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899.
Mel.: ”Ung Erik mötte Karin sin”./


Afskedsstunden. En vacker kärleksvisa.

1. Farväl min älskade, timman skrider,
Mot afskedsstunden alltmer det lider,
När solen sjunkit i vester ner,
Då är din älskling hos dig ej mer.

2. Men liksom solen i rosendager,
Med vemodslöje sitt afsked tager -
Hon vet, hon kommer så visst igen -
Så skiljes vännen ifrån sin vän.

3. Med soligt löje, fast hjertat gråter,
Vi skiljas nu, men vi träffas åter:
Hvad Gud förenat, ej söndras kan,
Oss skiljer intet ifrån hvarann.

4. Hvar afton daggen i gräset blänker,
Som afskedstårar, när sol sig sänker,
Och skymning faller kring sjö och land,
Då lossnar alla naturens band.

5. Då stämmer Necken sin harpas strängar,
Och elfvor dansa på blomsterängar,
Och allt befrias som bundet låg,
I menskobröst som i skog och våg.

6. Då flyger själen på drömmens vingar,
Till fjärran vännen ett bud han bringar,
I nattens tystnad du höra kan,
Oss skiljer intet ifrån hvarann'.

/Ur häfte N:r 36, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- och Småskriftförlaget,
Karlberg, vid Stockholm 1899. Mel.: Olle med paraplyen./


Norrlandsvisan.
eller en ny mycket lustig gesällvisa,
om huru gesällifvet verkligen är.

1. Gesäller ha pengar ackurat såsom sand,
våran plånbok den är alltid full.
Ja vi supa och vi dricka och vi lefva
på restaurationerna, de glada, som grefvar,
så länge vi ha pengar i vår pung.

2. När pengar och uret till stampen ha gått,
byta vi bort både byxor och sko'.
V få igen en byxa ner till knäna,
genom skorna vi räkna alla tårna –
dä ä' vi vackra gesäller må ni tro.

3. Men när som att byxan har russlat sin väg,
ha vi hatten, som också nu skall ut.
Vi få en hatt igen ifrån polen,
genom den se vi månen och solen,
och det bytet det kostar blott en sup.

4. Men när som hatten har russlat sinn väg,
byta vi bort en skjorta eller tu.
Vi få igen en blus intill kroppen,
som värmer upo både skinnet och loppen,
för logi det ha vi intet nu.

5. Logiet det ha vi i Sverges hufvudstad
och många ”vackra” gossar finnas der,
ja många förfallna studenter
och många ”vackra” gamla jäntor
och vin och sång och allt hvad man begat

6. Så hände det mig en stilla aftonstund,
att jag fick mig en jungfru så blid,
med de finaste rosenröda kinder.
Och kärleken lade jag på minnet
att lefva för nöjet en tid.

7. Hennes näsa den liknade en - kummelost,
hennes ögon voro hvita som gips.
Ja med henne så lefde vi för dygden,
ja vi reste ut och drog omkring på bygdenm vårar' arket' det var blecksiageri.

8. Öfverallt hvar i byarne vi kom,
var vår ficka på pengar aldrig tom.
Ja med flaskan och med glaset uti barmen
vi russla om så i kylan som i varmen,
ja vi reste hela landet omkring.

9. Så russlade jag till Stockholms stad in,
där var jag både fager och fin.
Den första fistmön blef för gammal,
Jag snoka och tog mig så en annan,
med klädning och manschetter från Berlin.

10. Så voro vi förlofvade i fyra timmars tid.
så länge jag pengar hade qvar.
Se’n tog hon mig i håret och i fracken,
hon bulta och sparka mig i backen:
”Kom igen när som pengar du har!”

11. Så tog jag utaf mig min ytterfrack så fin
och så russla jag till pantlånarn in.
På rocken jag lånte 8 kronor
(ja vi säga och skrifva åtta kronor)
och så russla jag till henne igen.

12. Så följde jag då med den jungfru så fin
och befallde få hem en flaska vin.
men medsamma hon önska mig: ”Välkommen”,
så stack jag tyst min hand ner i lommen
och så tog jag pungen med pengarne igen.

13. När hon skulle ut och hemta vinet åt mej,
så tog jag tyst och russla min vej.
Jag gick till juden och löste igen min fracka,
för min klokhet jag har mig sjelf att tacka,
och den dagen glömmer jag visst ej.

/Ur häfte N:r 32, ”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899./


Adam är skuld till allt.
1. Herr Adam och hans fru till slut
ur paradiset drefvos ut;
emedan - knappt man tror på det! -
de snaskat utaf äppleträ't.
Och så det är än uti dag:
hvar fru är stark; men mannen svag,
så att ännu som förr precis
förlora jemt vi paradis.
Ja!
:,: Adam bär skulden, han?
Äpplet han smakligt fann.
Eva oskyldig var
just som i våra dar :,:

2. Har man en vacker hustru fått,
är första tiden allting godt.
Smekmånadstiden är så säll,
man kysses morgon, middag, qväll.
Men är den tiden ändtligt all,
blir frågan: hvem som herska skall.
Och nog man vet, hur det plär gå ...
Frun säger: här skall skåpet stå!
Ja!
:,: Adam bär skulden, han? etc. etc. :,:

3. En svärmor - det är intet nytt –
som pesten mannen ständigt skytt.
Och håller hon ej klokt god min,
Hon kallas då för: -hår af hin.
En annan åsigt fruar ha;
de anse mamma våra bra:
Blir mannen nån'gång ogalant,
är svärmor präktig bundsförvandt..
Ja!
:,: Adam bär skulden, han? etc. etc. :,:

4. Ack! hade Adam blott haft vett,
åt äpplet aldrig nå'nsin sett,
sig visat herre i sitt hus
och sagt åt Eva nej! burdus ...
då lefde både jag och du
i paradisisk fröjd ännu.
Vi plågats ej för syndens skull,
på mat och dryck vi sluppit tull.
Ja?
:,: Adam bär skulden, han?
äpplet han smakligt fann.
Eva oskyldig var,
just som i våra dar. :,:

/Ur häfte N:r 39, ”Sånger eller visor
från Sveriges bygder och dalar”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1898. Tysk melodi./

Fint och simpelt.

1. Herr Snobb i en nobel och fin socité
Der bordena digna och vinerna flöda
Förplägat sig så att han kan blott med möda
Begifva sig hem efter slutad supé.
Det ä' fint.
Det ä' fint.
Ja, det är högst elegant.

2. Men går jag på krogen och tar mig en klar
Ifall blott jag eger kontanter i fickan
Och skålar med krögarn och tjusar med flickan
Sitt domslut herr Snobb genast fullfärdigt har.
Det ä' simpelt!
Det ä' simpelt !
Fy för tusan så simpelt!

3. En flicka som konglig sektern har förfördt,
Får då utaf honom ett par hundra kronor
Och se'n om sin bragd ibland nobla baroner
Han skryter, fast han hennes lif har förstördt.
Det ä' fint
Det ä' fint
Ja, det är högst elegant!

4. Men Anders som varmt henne älskat förut
Och som hennes olycka upprigtigt harma
Han varkunnar likväl sig öfver den arma,
Och gör henne så till sin maka till slut.
Det ä' simpelt!
Det ä' simpelt!
Fy för tusan så simpelt!

Herr bankdirektören, en bättre person,
Har gjort några felslagna spekulationer
Då ”tillgriper” han fyra, fem millioner
Och tar till Amerika bondpermission.
Det ä' fint!
Det ä' fint!
Ja, det är högst elegant!

5. Men Anderssons Calle, en sämre person,
Har hustru och barn som försmäkta derhemma
Då ”stjäl” han från bankdirektören en femma
Och får uppå Långholmen fast kondition.
Det ä' simpelt!
Det ä' simpelt!
Fy för tusan så simpelt!

6. Två grilljannar råkat i gräl om en mö
Hvars rykte just ingen vill rekommendera
Och fara till utlandet att duellera
Ty båda för henne vill lefva och dö.
Det ä' fint!
Det ä' fint!
Ja, det är högst elegant!

7. Men Niclas och Janne ha råkat i gräl
Om Johanssons Lina der nere vid knuten
Då ge' de hvarandra ordentligt på truten
Och se'n det är gjort så ä' allt godt och väl.
Det ä' simpelt!
Det ä' simpelt!
Fy för tusan så simpelt !

/Ur Sjung och skämta. Glada visor av C. Uby. Stockholm 1896./


Gråtkupletter.

1. Hur mången har ej jemt för sed
Att skratta åt rakt ingenting;
Men jag - jag gråter till och med
I nöjenas yrande ring,
Ty hjertat det är så känsligt och varmt
För allt som ar olyckligt, fattigt och armt.
Ja, jag tror när allt kommer omkring
Jag kan gråta för rakt ingenting –
Och aldrig förglömmer jag nog
När man ifrån min amma mig tog
Hur af sorg lilla hjertat det slog.
:/: Och jag gret, (snyftar),
Ja jag gret, (D:o)
I minst fjorton dagar jag gret :/:

2. Jag växte upp, blef stor och lång
Fick kjolar med släp - och turnyr.
Och snart mig syntes stugan trång
Ty jag var så lekfull och yr.
Men när jag fick gå med pappa åstad
Till Vasan och Södra, hvad då jag var glad
Ty så lustigt jag alltihop fann
Att jag skratta - så tårarna rann.
Men bäst var nog Opran ändå
Och ännu jag ej kan förstå
Huru Arvid kan tjusa e'n så
:/: Ty jag gret (snyftar)
Ja jag gret,
Alla menniskor såg hur jag gret. :/:

3. Nu lifvet syntes mot mig le -
Jag vet knappast hur det var fatt
Att Amor kunde ett tu tre
Mig spela ett rasande spratt. -
Jag var på en bal tillsamman med tant
Och der blef jag med löjtnant Z bekant,
Ack ännu står qvar för min själ:
Hvad han dansa för innerligt väl!
Huru väl jag det minnes ännu
Hur mitt hjerta det slets som itu
När man sa': ”Han har redan en fru”.
:/: Och jag gret, (snyftar)
Ja jag gret,
Tant Stina hon vet hur jag gret. :/:

4. Snart kom det dock en ungersven
Och fråga: ”Säg vill du mig ha?”
Jag teg - och grät en skvätt igen
Och pappa och mamma sa' ja.
Ack, huru jag längta att snart blifva hans
Så lycklig som jag uppå jorden ej fanns
När mamma med tårfyllder blick
Till brudkammarn följa mig fick.
Hon grät - såsom bruket ju är
Och sa’: ”Glöm ej bort - som du plär
Hvad som konvenansen oss lär.”
:/: Och jag grät, (gråter och skrattar på samma gång)
Och jag grät, (- D:o D:o -)
Jag snyfta och sucka och grät! :/:

/Ur Sjung och skämta. Glada visor av C. Uby. Stockholm
1896. Fransk Melodi. (J'ai pleurée par M. Perronnet.)/


Norrlänningens hemlängtan.

1. Hvi längtar du åter till fädernestrand,
Mitt hjerta! hvi slår du oroligt?
När barndomens minnen de hviska ibland
Om hembygdens skogar förtroligt?
Förgäfves du ångrar den brinnande lust,
Som gäckande dref dig till främmande kust,
Från hembygdens skogar och dalar.

2. Hvad drömde du väl om den främmande jord.
Hvad hoppas du ännu i söder?
Hvi sökte du hjertan – finns ej de i nord?
Hvar finnas väl trognare bröder?
Hvad sökte du fjärran, hvad brände din håg.
Hvad såg du i söder, som du icke såg
I hembygdens skogar och dalar?

3. Jag minnes min hembygd vid dånande flod,
Der molnen sig hvila på fjellen,
Den åldriga skogen mot stormarne stod
En grönskande mur omkring tjällen!
Der lifvet var oskuld och friden-blott log,
När dagen rann upp eller nattvakteln slog,
I hembygdens skogar och dalar.

4. Väl sofver min fader, vid gungande haf,
Den grönskande gran honom söfver.
Och granarne gro kring den älskades graf
Och fläta sitt skugghvalf deröfver. -
Men fädernetjället det blomstrar ju än,
Och moder och vänner mig mana igen
Till hembygdens skogar och dalar.

5. Jag kommer! jag kommer väl fjärran ifrån
En gång till att famna er åter! –
Men kanske för sent står de älskades son
Vid grafvarnes marmor ocb gråter.
Då står jag förskjuten, der älskad jag var
Och gråter vid minnet af forntida dar. –
I hembygdens skogar och dalar.

/Ord av Elias Sehlstedt. Ur häfte N:r 39, ”Sånger eller visor från Sveriges bygder och dalar”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898./


Friarevisa till en fet och rund, hushållerska
som väger 94 kilo eller 11 pund.

1. Här, mamsell, jag presenterar
Dig en visa på försök,
Om hon icke dig generar,
Der du larfvar i ditt kök.
Att vi någon likhet hafva,
Kan jag sluta derutaf
Du blef född i köket slafva,
Jag ock i min verld är slaf.

2. Du vill ingå en förening
Med en man, som ter sig bra.
Får jag säga dig min mening,
Är jag den, som du bör ta.
Ifrån hjässan ned till foten,
Som du hafva vill till man,
Ar jag skapad. - Se på kloten
Det är jag, och det är han.

3. Jag din mullighet vill rosa,
Dig i allt jag loford ger,
Ifrån Stockholm intill Trosa,
Bättre flicka man ej ser.
Sylta lök och trasor laga,
Sopa golf och skura stop,
Strypa sill och hölass draga –
Detta kan du alltihop.

4. Hur skall jag dig kalla, ljufva?
Ängel, stjerna, ros i lund?
Kan du tituleras dufva?
Men du väger elfva pund. –
Du har skildrat ömt din låga,
I annons din mening satt.
Eldig är du. - Törs jag fråga:
Vill du bli mitt hjärtas skatt?

5. Fet du vara, tycks ock fager,
Käckhet spåras i ditt sätt.
Icke heller jag är mager.
Vill du skåda mitt porträtt?:
Röd och pussig uti synen –
Se på solen, ser du nog! –
Buskar äro ögonbrynen,
Skägget är en liten skog.

6. Till min långa lugg kulören
Ser du i ett lingonkrus. –
Får jag tag i några ören,
Pläga de gå åt till snus. –
Öron finn's så breda båda,
Att jag flaxa kan med dem.
Panna finnes en att skåda,
Fast hon delad är i fem.

7. Munnen är en skroflig remma,
Som kan slutas gudskelof.
Magen, om jag den får nämns,
Är ej mage, utan skrof.
Och i benen, trinda, lena,
Är jag tämmeligen tjock;
Vill som prof du se det ena,
Kan du titta på en stock.

8. Ej med lyx jag mäktar stassa,
Och mitt åka heter spring.
Elfva nollor är min kassa
Och mitt yrke ingenting.
Stundom dock för att få lisa
Tar jag lyran uti klon,
Sjungande en liten visa
Och blir skald till profession.

9. Adjö med dig, söta lilla!
Ack, att vi bott träffas må.
Jag vill spå det går ej illa
Genom tidningen, vi två.
Din annons jag läst och genast
Friade jag till dig då.
Ack, om vi hvarandra senast
Såg's på tisdag, eller så!

/Ur häfte N:r 31, ”Några ytterst roliga visor”, Nr31, Svenska Snäck-
och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Westermark-Rosén.

1. Här tar man nu till orda och rimmar litet se’n
Om Johanssonska mordet och Westermark-Rosén,
Ty sig han vidt beryktadt som tjuf af numro ett,
Han qvinnohjertan fängslat, som kanske mången sett.

2. Han spelat många roller som tjuf i unga år.
Och tillpåköpet misstänkt för jernvägsmord och rån,
Ty Johansson blef mördad på väg till Luleå.
Han hade många pengar, för dem fick lifvet gå.

3. Att då Rosén var ute på resa mången tror,
Den tid som herr Johansson till Öfverlule for
Men deremot han nekar och det i högsta grad,
Och som ej vittnen finnas, så tycks ju allt gå bra.

4. En bas han dock lär varit för en tjufliga stor,
Men sina emhetsbröder han ej innästlat har,
Ty sjelf inför domstolar han skäms så ensam stå,
Med afsvedd skägglös haka så slät som barnen små,

5. Men just när qvinnan täljde sin dröm i ordalag,
Han nästan stod och skälfde för hvarje andetag,
Och röd som kalkontuppen han bakom örat syns,
Han knappt balansen egde om jag min tidning minns.

6. Som gentleman och herre i elegant kostym,
Han på hotell sig vräkte ty der fanns godt om vin,
Och der han gerna trifdes, han icke kossan spar,
Men in på sena natten i verksamhet han var.

7. En gång uti Upsala han studentmössan bar.
Besökte der en bjudning fast han ej bjuden var.
Men der blef han ej länge, ty snart polisen kom.
Och som Rosén det märkte så gick han derifrån.

8. Men polismannen ville ej låta skurken fly,
Tog fram ett par handbojor och sade kära ni:
Nu blef ni fast för necken, nu torde ni gå bet.
Till häktet styrdes marschen med största skyndsamhet.

9. Ett album nu polisen framvisar för Rosén,
Då han som katten fräser och grymtar som ett svin
Se då bland mång' kamraters porträtt sin bild han ser,
Han vill polisen muta, i lägre ton han ber.

10. Ett guldur nyss han stulit, men nekar som på skämt,
Det var mitt ur, han sade att gömma det han tänkt.
Men skyndsamt kom en herre som var hans bästa vän,
Han lånte det i morse, nu tar jag det igen.

11. På schapp från barn och maka han var i Wisconsin,
Begaf sig hit tillbaka, den knepige Rosén.
Han genast får en flicka, en fjortonårig mö,
Hon tyckes honom älska i både lust och nöd.

12. I mängd han flickor hade, tills han inspärrad blef,
Men se’n så blef det tråkigt att skrifva friarbref,
Ty göra nog han haft med att bränna af sitt skägg,
Se’n han förlorat saxen, om den han var så rädd,

13. I Boden ock han varit när banan vigdes in,
Och uppå folkets fickor han vände ut och in.
Han markne'n se’n besökte uti Sollefteå,
Att kassan der han stärkte, det kan man lita på.

14. Till sist må här anföras att juridiken här
Haft många små bekymmer och tusende besvär.
Och så till varning tjena de rader som här stå,
För den som här i landet på lastens vägar gå.

/Ur häfte N:r 34, ”Några ytterst vackra och trefliga visor”,
Svenska Visförlaget, Karlberg station, vid Stockholm 1899./


Ny beväringsvisa.

1. Hör beväringsgossar den tiden åter inne är
Vi nu få mötas på … här, För att fatta ett gevär,
Ej stå trumpen sur och tvär,
För att man har fått skiljas ifrån sin hjärtan kär.

2. Våra kläder lämnas, en liten stund till trossbon gå,
För att få kronans kläder som vi ska hafva på.
En rensel och ett bandolär,
En tallrik och en skål med mer,
Som hör till kronans sängklär mer, så gå vi till kasern.

3. När vi få kronans sängkläder, fattas intet mera då,
Jo, något i madrassen för att ligga på.
Omkring en halmdrög gör en rund
Och stoppar den en liten stund.
Strax ha’ vi både dynan och så madrassan full.

4. När sängen är i ordning, vi ner till krögarflickan gå,
För att få oss förstärkning med öl och mat ochså.
Så blir det att bereda sig,
När natten den har gått förbi,
Att väckas af reveljen och på exisen ut.

5. Om någon nu vill veta om provianten som vi får,
Så är det bröd och välling som kronan oss består,
Se’n få vi ärter, fläsk och kött,
Kanhända någon annan rätt,
Jag tror att apetiten till slut för oss går bort.

6. Nu glas framställer krögarfar,
Han vill att vi ska' dricka blott att vi pengar har
Men tager våra pengar slut,
Så är krediten också slut
Då lämnas intet mera här,
då blir han sur och tvär.

9. Musik och trummor ljuda och dansen går med lätta steg,
Och flickans tas på svängen, hon är så nätt och vig,
Om någon nu vill veta hvad proviant vi få,
Så är det gröt och ärter som kronan oss består.
På detta fält, det stora, i våra unga dar
Vi gå i krigets skola för kung och lands försvar.

10. Nu vill jag afsked taga med små och stora här,
Af unga och af gamla, som uppå heden är,
Om ni också vill veta hvem visan diktat har,
Så är det Gustaf Larsson som är från Karlstads stad.
På detta fält, det stora, i våra unga dar
Vi gå i krigets skola för kung och lands försvar.

/Ord av musikanten G. Larsson. Ur häfte N:r 38,
”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg,
vid Stockholm 1899./


Fosterlandssång och Marsch.

1. Hör trumman går och krigstrumpeten ljuder.
Gladt ut till strid för vår kung och vårt land,
Hvad genklang i soldatens hjerta ljuder;
Vid denna ton hur hans själ står i brand.
Far då väl, ömma vän!
Far då väl, mor och far!
Kommer jag ej mer igen,
Uti striden jag stupat har.
:,: Fädernesland! o du kära, vår stolthet och vår ära,
Hvem vill för dig ej med glädje och fröjd offra sig? :,:

2. Framåt det bär med stridsbaneret i spetsen,
Mot fiendens skaror vi tåga fram,
Alar Allt mer svidgar den trånga kretsen,
u t sMa knesap blott för rök g och dam,
Dock jag vika ej skall,
Ty vår fana så god
Uppå fiendens vall
Jag plantera skall med mod.
:,: Fädernesland! o du kära, vår stolthet och vår ära,
Hvem vill för dig ej med glädje och fröjd offra sig? :,:

/Ur häfte N:r 38, ”Några vackra och alldeles nytryckta
visor”, Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg,
vid Stockholm 1899./


Första Maj!

1. I dag är första maj,
i dag är första maj, maj, maj!
I dag är första maj!
Morlack morlack falerialej,
Ja uti vårens glada stund,
så lifvadt lifvadt hej!

2. I dag är bal i byn,
i dag är bal i byn, byn, byn.
O, sjung en lifvad hymn!
Vi dricka uti benen märg,
fröjdfullt, fröjdfullt fallelianlej
och flickan får sin vackra färg
så solrikt solrikt ej.

3. I dag vi sjunga skall!
i dag vi slunga, skall, skall, skall!
I dag är glädjen all.
Se’n går vi till vår vän så glad.
Lifvadt lifvadt, lallelianlej.
Jag ger mig redan nu åstad,
Härligt härligt, hej.

4. I Våren glädje är,
Om våren är det mack, mack, mack,
om våren kärt besvär
Vi gå uti den gröna lund!
Tripptrapp, tripptrapp trallelianlej
Se’n hvilar en så ljuflig stund,
i lilla vännens famn.

/Ord av C. A. Nordblom. Ur häfte N:r 35, ”Några vackra
och alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck- och
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898.
Mel.: Skarpskyttens glada lif./


Under häggarnes doft.

1. I den stilla dal, l den gröna sal
mellan björk och al står en hägg i blomma,
och nog mins du den, du mitt hjärtas vän;
och nog mötas vi der än.

2. Som en drivas snö, som ett skum på sjö,
som en hvitklädd snö står vår hägg i blomma,
Som en aftonfläkt, när en sol är släckt,
är så ljuf hans andedrägt.

3. O hur långt ifrån ryker stridens dån,
och en storm med hån öfver hafvet brusar.
I vårt lugna bo, der är hopp och tro,
der er blomsterdoft och ro.

4. Hela skogens mag i sin sommarprakt
står kring oss på vakt med gevär på axel.
Och vår fältmusik, den är skön och rik,
fogelsång i skog och vik.

5. Och vårtt lilla krig mellan mig och dig
på den gröna stig är ett krig med kyssar,
och det är vår sed, när vi sluta fred
ge vi lilla hjertat med.

6. Säg, vill du dervid byta bort vår frid
mot all kif och strid, som i verlden vanka,
vill du öm och from mot all rikedom,
byta bort vår hägg i blom?

7. Vän, o säg ej mer, att vår sol går ner
när den skönast ler, lifvets korta glädje;
o, så viska att, våra hjertans skatt
är en doft i sommarnatt..

8. Du mitt hjertas vän, solen sjunker, men
han går igen öfver gyllne vågor.
Och vårt lif förgår, men vår kärlek slår
åter blom i evig vår.

/Ur häfte N:r 38, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- och Småskrift-
förlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899.
Mel.: "Björkens hemlighet”./


Drömmar.

1. I drömmens trolska sagoland
Jag vandrar gerna kring ibland
Och drömmer om en vän så kär
Och glömmer att jag bunden är.
I drömmen jag en Rotschild är
Som eger allt hvad han begär.
En påfve eller en sultan
Med sköna kvinnor i ”divan”
Så drömma vi
Och glömma vi
Hvar sorg, hvart kval
I drömmars sal.

(Refräng:)
Af stundens sällhet derför njut,
Snart är den sköna drömmen slut.
Af stundens sällhet njut,
Ty snart är drömmen slut!

2. En ungmö - omkring fyrti år,
Hon drömmer att en man hon får
En yngling, om en fru - ej sannt?
Med hundratusen “krisch” kontant.
En advokat, om vinsten snål,
Han drömmer om -- ett dugtigt mål.
Och löjtnanten är inte sen
Att drömma att han är - “kapten”
Så drömma vi
Och glömma vi etc.

3. Kadetten drömmer, det är klart.
Om att mustaschen skjuter fart.
Och Janne Grill på varitén
Han drömmer jemt om - vackra ben.
En hofman, drömmer med all makt
Om nådens sol och ”stjernors” prakt
Och vice Pastorn drömmer med
Om biskopsstolens ljufva fred.
Så drömma vi
Och glömma vi etc.

4. Herr Moses drömmer, det är kändt,
Om minst de firtio procent
Aktören drömmer om recett,
Skolflickan om en söt kadett.
Kvarnegarn drömmer jemt om tull
Goodtemplaren att han är - nykter?
Och jag har drömt i natt minsann
Att ni min visa dråplig fann.
Så drömma vi
Och glömma vi etc.

/Ur C. Uby, ”Utställningsvisor”, Stockholm 1897.
Mel. av författaren./


Stjernhimmelen och Menniskanden.

1. I himlarymden sväfvar jorden, en länk i skapelsen hon är;
mun obetydlig är hon vorden mot andra klot, som stråla der.
De boningar i himlen höga, de äro verldar utan tal,
de sväfva för vårt häpna öga och bilda vidsträckt stjernesal.
Ack, syndbesmittad här är anden, den är en fallen engel lik,
men längtar till de högre landen, till Gud, till God så kärleksrik.
Vi efter ljus och sanning fika, en sanning är, vi det förstå:
De, som till sinnet äro lika, till samma,rum ock komma må.
Der Kristus är, de skola vara, som hafva sökt hans ljusa spår
”Han vill för dem sig uppenbara i härlighet, som ej förgår.!

2. Ack, mycket finns i stjerneringen, som dödligt öga aldrig sett
vi se det yttre blott af tingen, materien, anden är ej ett.
Det verldar finns med evig dager, klot hvarkring tvenne solar gå,
när rödlett sol mot vester drager, då går i öster upp en blå.
Det finnes stjerneöar sköna, som vinka åt oss med sitt ljus,
i färger violetta, gröna - Hvad prakt i väldigt Fadershus!
Hvem danat alla dessa verldar, den sjerndans kring Urverldens sol,
de brinnande. de ljusa härdar, som stråla ifrån pol till pol.
Han är det, hvilken röst kan höras i åskans dån och vindens sus,
i honom lefva vi och röras i detta låga jordegrus.

3. Han danat Mars, han jorden danat, samt solsystemer utan tal.
Der mensklig tanke än ej spanat, der härskar han i stjernprydd sal.
Som luften den omsluter jorden, så han omsluter skapelsen.
För oss ofattlig är han vorden, men dock han nämns vår God och vän.
Han leder Mars uppå dess bana, han kör de ljusa stjernespann;
Han tusen himlar fram kan mana, den höge, vise styresman.
Ack, i det stora Fadershuset der tändas verldar hvar minut,
sörj icke här, du mask i gruset! nog får du rum vid resans slut.
Från klarhet och till klarhet anden fram på sin pilgrimsfärd skall gå,
den skall bese de gyllene landen - och Herren risar vägen då.
Han leder oss i alla öden, han är oss när i evighet,
han är vår vän i sjelfva döden och vår bestämmelse Han vet.

/Ord av. Chronvall. Ur häfte N:r 32, ”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899. Mel.: ”I min faders hus äro många boningar”./


Rekryt-Visa.

1. Jag gick mig ut en aftonstund,
spatserande, spatserande med fästemön så god,
der mötte mig min öfverste och löjtnant.
Han tilltalte mig dessa ord trall, trallalalala.

2. Hvar går du här, moverar dig på gatorna,
vet hut din sakramenskade fähund,
ja, jag skall låta sätta dig i vaktomen
och låta arrestera dig på stund.

3. Så satte de mig neder uti vaktomen,
der de kongliga patrullerna de gå
med utdragna sablar uti skidorne,
och jag måste följa dem med.

4. Men har du krafter till att tåla de,
de rysliga, hiskliga straff du fått,
nog skam har jag krafter till att tåla dem,
ty jag genom graderna har gått.

5. Men bror min, som var högre uti graderne,
han blef kommenderad till att slå,
hans hjerta utaf tårar måste bristande,
när som han månde tänka deruppå.

6. Se’n satte jag mig neder till att skrifvande,
att skrifvande till fästemön så god,
till fästemön med rosenröda kinderne,
hon bleknade och faller ned till jord.

/Ur häfte N:r 40, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- & Småskrift-
förlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Visa om Albert Andersson i Uddevalla.

1. Jag minns en tid - det är ej länge sedan
Då jag var liten, knappt en meter lång.
Min fantasi, så djerf så väldig redan,
En önskan närde midt i glam och sång; -
Guds långa dag jag mina visor tralla
Om Albert Andersson i Uddevalla.

2. Så blef det vår. Min vadmalsjacka trängde
Förskräckligt omkring elfvaårig barm.
De grofva lemmar mina fjättrar sprängde
Och sömmar sprungo upp med grufligt larm.
Jag trasig gick och gamla visan tralla
Om Albert Andersson i Uddevalla.

3. Jag för min fader tydde hjertats låga
Och qved om tröst för mina bittra qval.
”Hvar - räddning för min son?”- så blef hans fråga,
Men ekot svarade från berg och dal:
”Lyss jordens son, - hör, jubelropen skalla
Om Albert Andersson i Uddevalla.

4. Han har trikot åt 2 till 12 års gossar,
Från tre och tjugufem till högre pris.
Och mödrars sorg från barnen han förlossar,
Hans byxor hålla för de gröfsta - ris.
Starka strumpor finnes det åt alla
Hos Albert Andersson i Uddevalla.

5. Han vackra drägter ständigt har på lager
För flickor mellan ett och åtta år.
En klädning åt en ett års jänta fager
För en och temtio man köpa får.
Ja, ”Röfvarprisens Höfding”kan man kalla
Herr Albert Andersson i Uddevalla.

6. O, jordens son, - hvarhelst din bana rullar:
Har ett barn, en son, som är dig kär,
Så köp då mellan Bohusländska kullar
Den drägt, som säkert Sveas framtid är. –
Tricot den nämns. Men billigast af alla
Är Albert Anderssons i Uddevalla.

/Ur häfte N:r 31, ”Några ytterst roliga visor”, Svenska Snäck-
och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Kalle Kula.

1. Jag var en äkta bondkanin
När jag kom hit till stan
Men se’n jag fått mig disciplin
Jag blifvit full af fan
Med en förvåning utan tal
Jag omkring staden dref
Då kom en grann gardistkorpral
Och straxt jag värfvad blef
Kapten han såg på mig och sa:
”Den karl'n den vill jag ha'!”
Ty Calle Kula, Calle Kula
Det var en så'n stilig karl
Calle Kula, Calle Kula
Bums allas hjertan tar.

2. Nu blef det ”kymigt” må ni tro
På alla sätt och vis
För hvarje dag jag måste gno
Med marsch och exercis
Men snart jag aproberad blef
Som välbeställd gardist
Och som jag läste bra och skref
Jag blef korpral till sist.
Och ni kan ge' er tusan på
Att chefen sade då:
Calle Kula, Calle Kula,
Det är en så'n stilig karl
Calle Kula, Calle Kula
Bums allas hjertan tar.

3. Nu blef det lif och lust minsann
Från morgon intill qväll
Jag hvarje flickas hjerta vann
Båd' piga och mamsell.
När på Norrbro, o sällhets höjd
Jag båtsmän klappa om
Hvar piga rigtigt tjöt af fröjd
Till dess - polisen kom
Men kommisarien sa' så här:
Den karln oskyldig är!
Ty Calle Kula, Calle Kula
Det var en så'n stilig karl
Calle Kula, Calle Kula
Bums allas hjertan tar.

4. På Tivoli, en aftonstund
I ståtlig unieform
En liten köksa, fet och rund
Jag rigtigt tog med storm
Ja, som det vore uti går
Jag än den gvällen minns
Se’n dess, i hennes kök jag mår
Precis liksom en prins
Ty hvarje mö i garnison
Nu sjunger samma ton:
Calle Kula, Calle Kula
Det är en så'n ”tjilig” karl
Calle Kula, Calle Kula
Bums han allas hjertan tar.

/Ur Sjung och skämta. Glada visor av C. Uby. Stockholm 1896./


Sång om Sången.
1. Jag vill sjunga en sång
Båd’ om längtan och tvång,
Äfven kärlek och solfriska dar!
När jag sjunger min sång,
så blir dagen ej lång,
då jag hälsan och kärleken har!

2. Dagens början jag gör,
med en sång som sig bör,
Ty jag glader i morgonen är.
Nu i arbetet ut,
tills att dagen är slut,
Då jag prisar min Herre så kär!

/Ord av C. A. Nordblom. Ur häfte N:r 35, ”Några
vackra och alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck-
och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898.
Mel.: ”På en ödslig häll står mitt lugna tjäll”./


Beväringsvisa för år 1896.

1. Ja, nu äro vi samlade till vapenövning här
Att lära oss marschera och sköta vårt gevär
Ty tänk om ryssen kommer och man ej övad är,
Då kanske att han kniper all beväring här.

2. Först när vi blevo samlande uppå denna hed,
Så blevo vi uppställda som krigare i led,
Och se'n fick vi marschera till rustkammaren ned:
I kronans kläder kläddes var beväringsman

3. Och ett gevär vi fingo och så en instruktion,
Vari vi fingo lära oss rätt krigarefason.
Att städse vara käcka och ingen feg pultron,
Ty tappra krigare blir var beväring här

4. På andra dagen skulle vi pröva på
Att lära oss marschera och långsam marsch att gå.
Korpralen kommenderade och hur det gick ändå,
Marschera sträckmarsch kan nu var beväringsman.

5. Se'n fingo vi oss lära hantera vårt gevär,
Att "skyldra" och att "Hvila", "För fot" med mer så'nt der.
"Lägg an", "Ge fyr" och träffa, ty vet en sed det är
Att bom, det skjuter aldring nå'n beväring här.

6. Se'n uti skyttelinje vi fingo rycka fram
Och liksom Karl den tolfte vi kom i rök och damm.
Till fiender vi hade soldater av vår stam,
Men segrade det gjorde vår beväringsman.

7. Och mat vi få förträfflig, därpå ni lita kan,
Ja, både fläsk och ärter samt även kött ibland.
På morgonen få vi kaffe, på kvällen gröt minsann,
så mat i överflöd får var beväringsman.

8. Men när vi äro fria, då är det muntert liv,
då samlas vi och dansa och hör på positiv,
Samt öppna matsäckskringen, då blir det strid och kiv,
då vill de ha en konjak var beväring här.

9. De stackars kronovraken, som hemma gå hos mor,
De ana ej den glädje som i krigarsjälen bor.
Vi såg dem stå så snopna, när hemifrån vi for:
Det skamligt var att ej få bli beväring i år.

10. Den stackars lilla vännen, hon hemma sorgsen går,
Hon undrar väl och grubblar, varför ej brev hon får:
Hon kommer hit om söndag, bestämt jag det er spår,
Då kysser lilla vännen sin beväring här.

11. Men snart vi fara hemåt, då övade vi är,
Då är ej gott för ryssen, att han kommer oss för när.
Så fort han blott får se, hur vi sköta vårt gevär,
Så bleknar han och flyr för vår beväring här.

/Ur skillingtrycket ”Fem alldeles nya visor”, Malmö,
C. A. Andersson & C:s boktr. 1896/


Gammal Vals.

1. Kom sköna flicka, valsa med mig,
Valsa med mig :,:
Troheten skall du finna hos mig,
Finna hos mig.

2. Midt uti dansen gif mig en kyss,
Gif mig en kyss.:,:
O! hvilken sällhet gaf du mig nyss,
Gaf du mig nyss.

3. Du ger blott en, men jag ger då två,
Jag ger då två.
Så bör då dansen alltid få gå,
Alltid få gå.

/Ur häfte N:r 33, ”Fem utsökt vackra och nya visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899./


Drabanten Gustaf Örn.

1. Kung Carls bedrifter flögo kring hela jordens ring,
Fast darrande af nöjen, med mången underting,
Hans namn med stolthet nämndes i hydda och palats,
Hans bild i hvarje boning på väggen hade plats.

2. Bland kända folk på jorden, hans vänner alla var,
Så sad' en jemnlik like, han haft och ännu har.
Det sägs att samma hjerta som brann i bådas barm,
Att samma klinga fördes af en och samma arm.

3. En dag, då konung Ludvig vid bordet satt och åt,
Omgifven af sitt hoffolk, af allmän prakt och ståt,
Då yttrades: ”Man skulle bra gerna vilja se
Hur svenska kungens bussar såg ut och sig bete”.

4. Då reser vår minister sig upp från bordets rand
Och sade: ”Eder önskan kan ske i denna stund;
Ty en af hans soldater, som kom med bref i går,
Med posten utanföre, vid slottets portar står”.

5. ”Låt honom genast komma till oss i salen in”!
Utropade kung Ludvig, med glädje i sitt sinn'.
De fröknar och prinssesor, en rad så lång och skön,
De reste sig från bordet och höjde samma bön.

6. Nu hördes vapenskrammel och tunga steg i dörr'n
Och in i salen träder drabanten Gustaf Örn.
Han gjorde krigarställning, så golfvet darrade,
Och skyldrade med svärdet så fönstren skallrade.

7. Der blef ett dån i salen och mången hofman log,
Men karolinen vredgad mot sverdets fäste slog.
Så bordets grunder skälfde, men allt blef åter tyst,
Nu hördes icke mera det alldra minsta knyst.

8. Lång var han som en hjelte och rak och axelbred,
Med gråsprängt hår som räckte till skulderbladen ned.
Hans ansigte var krutstänkt med stora svärdshugg på
Som ännu voro röda, hans ögon voro blå.

9. På hufvudet han hade en grå bredskyggig hatt,
Och slutet till om lifvet ett elghudskyller satt.
Om lifvet satt ett bälte, ovanligt bredt och stort,
Den blåa rocken fängslad på vederbörlig ort.

10. Vid sidan hängde svärdet, blankt som en solklar våg.
Och uti venstra handen man tvenne handskar såg.
Af buffelläder voro hans stöflar, likaså,
Med jernbeslagna sulor och stora sporrar på.

11. När kungen och hans hoffolk på honom länge sett,
Hvarunder mången af dem hans ansikte belett,
Då yttrades man skulle förfriskning honom ge,
På det man äfven skulle hans matlust ock få se.

12. Då genast kom en junker med slisk, konfekt och vin
Och bjöd åt karolinen, som med en fintlig min
Nu hela flaskan tömde uti ett andedrag,
Och se'n konfekter sväljde uti ett enda tag.

13. Lugn står han der och stilla, liksom ett gammalt träd,
han kan ej vara farlig att leka litet med,
Så tänkte en fäktmästare, som kom på ärlig sätt
Och bjöd åt karolinen en liten fin florett.

14. Men denne stod orörlig och klingan icke tog,
Då fransman honom fintligt uppå hans näsa slog.
Till hofvets största nöje, som såg på detta spratt;
De reste sig vid bordet allt under skämt ock skratt.

15. Nu brunnu bussens ögon. Framåt ett steg han tog
Och fransmannen för örat med flata handen slog,
Så att han flög i väggen och dog i samma stund
Och blodet vida stänkte kring salens hela rund.

16. De sköna falla neder i vanmakt en och hvar
Och sjelfva kungen ryser för en så bister karl.
Men vår minister skyndar få karolinen ut,
Från det bestörta hofvet och dermed saken slut.

17. Det sägs att än det synes ett hål i väggen der,
Der fransmannen har stupat uttyder man så här;
Till minne af en örfil utaf en karolin
Som intet ville fäkta, meja slåss af sjelfva hin.

/Ord av Pehr Thomasson. Ur häfte N:r 38, ”Några
vackra och alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck-
och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Liss Olof Larsson och kungen.

1. Och Liss Olof Larsson te' Stochkolm for,
Bulle Fille, Bulle fille, Stockholm for,
Se’n han tagit ajö af barnen och mor,
Bulle Fille, Bulle Fille, Bom.

2. Lång rock som vanligt, det kan Ni förstå,
samt dito ullstrumpor med damasker på.

3. När han kom på gården, den mannen så lång
så blef der ett faseligt buller och bång.

4. De vakter skrek: "Aj", och de gjorde honnyr,
te' eviga lyckan så gaf de ej fyr

5. Stolt Lissen fick gå genom salarne tolf,
der sölfver va' vägga, å gullet va' golf.

6. På trona satt kungen å sprätte å skref,
så svetten den rann å traktater och bref.

7. Å kungen han skref, ja så änna det hven,
och krona' på hufvet ho blänkte och sken.

8. Om morgonen kungen går opp klockan fyr'
med nit uti rodret då landet han styr.

9. Och kungsan tar kitteln och tänder uppå –
Jag fick en tår kaffe ... Kung språkade så:

10. "Go' dag på dej, Liss! jag har brått som du ser.
Jag tänkte just bygga en jernväp till er.”

11. "Jag kom”, sad’ nu Liss, "för att frauga om hö,
få vi ej af jern, så få vi väl af trä.

12. Å så vill jag nämna, att jag blifvit stämd
af sjelfvaste Curry, som blott vill ha hämd.

13. Å för att e glosa, jag pröfninga gett,
och nu vill jag frauga: Ska Curry ha rätt?"

14. ”Var lugn nu kär' Liss - ingen fara för dej,
blott tig om teatra, och lita på mej.”

15. Å kungen han sporde hur Lisa hon mår,
"Jo tackar som frågar - fick pojken i går."

16. Å kronprinsaparet i rummet nu steg,
prinsessa ho stante vid dörra och neg.

17. "Hör på broder Liss", sade kungen te' mej,
"låt pojken min här säga farbror åt dej?"

18. ”Ja", sa Liss, (sig sträckte) "han får fällt hä
Å hustru hans också kan få vara må."

19. Å kungen han ble nu så skrenaste gla,
han vinka åt son sin, som skutte åsta’

20. Till Stenhammar efter bå’ bränvin och öl,
å brorskåla dracks, så en kunde bli knöl.

21. Prinsessa mig kyste på panna och mun,
för att jag had' läppsnus, jag skämdes som hun’.

22. Å kronprinsen sade: "Stor tack, farbror Liss,
att äran blef min, det kan farbror var' viss".

23. Och när ifrån kungens jag skulle te gå,
så bjöd majestätet på långsupar två.

24. Å när jag te sist hem te Dalarne for,
Bulle Fille, Bulle Fille, Dalarne for,
Så skrek majestätet; "Hels' hem te lill' mor!"
Bulle Fille, Bulle Fille Bom.

/Ur häfte N:r 39, ”Sånger eller visor från Sveriges bygder och dalar”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898./


Zigenargossens klagan.

1. Långt i syd, du sköna Spanien,
Spanien är mitt fosterland,
Der cypressen och kastanien
Vinkar mildt vid Ebrons strand,
Der hvarje zephyr vänligt luftar
Sig i solens varma glöd,
Der den röda rosen doftar,
Som sköna flickans kind så röd.

2. Med min lyra får jag vandra
Ensam kring på främmand' stig,
Hatad, spottad af de andra,
En droppe vatten nekas mig;
Ingen af min klagan rördes,
Ingen ser min stora nöd,
Bort från hus och gård jag fördes
Strax så snart min stämma ljöd.

3. Ingen för zigenaredrängen
Har ett vänligt tröstens ord.
Han får hvila sig på ängen,
Sofva ibland ulfvars hord!
Ingen kan förstå hans klagan
Och hans sköna barndomssång
Kastar ekot tom tillbaka!
Lifvets smärta blifver lång.

4. När jag så för folket sjunger,
Tåren i mitt öga står.
Men mitt hopp så fast sig klänger
Då till framtids bättre år.
Jag vill hem, vill hem till Spanien,
Här är kallt, allt andas hat;
Jag vill hvila vid kastanien,
Fattig, men dock hjerteglad.

5. Så ljöd ordet ifrån drängen
I den mörka aftonstund.
Det var kallt på blomsterängen
Ögat slöt sig till en blund;
Han mot ett träd sitt hufvud hvilar
Och drömmer blott om Spaniens eld,
Själen till Gud fader ilar
Spanien kom han aldrig till.

/Ur häfte N:r 39, ”Sånger eller visor från
Sveriges bygder och dalar”, Svenska
Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898./


Ä' du me' på den?

1. Långt ner i rama “Småle'n”
Som riddare af nålen
Jag satt uppå mitt bord och sydde rockar, västar med all flit
Men skräddarblodet jäste
Och som ett pressjern fräste
När som från sjelfva “Stockholm” en gardistkorpral kom dit.
Han sa' till mej : “Ä' du me' på den?”
Och jag sa': “Jojomen!
Ä' du me' på den? - Jojomen!”
Visst tusan var jag me' på den.

2. Så fick jag kronans kläder
Och så ett blankt “geväder”
Och nålen byttes ut emot en lång och spetsig “baljonett”
Och midt framför “kasära”
Jag “löfva” feck å svära
Försvara Kongli Majestät och krona på allt sätt.
Lyktnanten sa': “Ä' du me' på den?”
Och jag sa': ”Jojomen!”
Ä' du me' på den? “Jojomen!”
Visst tusan var jag me' på den.

3. För höga krigsbefäle
Jag uppå “lagålsgäle”
Uppvistes och probertes se’n som välbestälder melangtär
Och hur jag sedan valla
Så fick jag mig en “skralla”
Allt uppå “Gröna lund” och det förutan stort besvär
Jag sa' så här: ”Ä' du me' på den?”
Och hon sa': ”Jojomen!
Ä' du me' på den? Jojomen!”
Visst tusan var hon me' på den.

/Ur C. Uby, ”Utställningsvisor”, Stockholm 1897.
Originalkupletter af C. Uby. Mel. av författaren./


En jernvägs- eller Rallare-Visa.

1. Längs stranden af elfven, den stora, o säg,
En arbetarskara der bygger en väg,
Bland djupaste dalar, ja ängar och skog.
Der finner man arbete nog.

2. Men hvad man förtjenar knappt räcker till mat,
För tullen har Svensken tillsatt i vår stat.
Man måste väl kämpa att ej lida nöd
Till arbete, lif eller död.

3. I schakter vi skyldra med spadar och spett,
Likt forntida krigsmän som kriget har delt,
Men här är den ändring vi skyldra för bröd.
Till arbete, lif eller död.

4. I dimma, i solsken, i fråst och i regn
Från Rallarens kinder syns perlor i mängd
Som jaga hvarandra likt hvirflande vind,
Snart bleknar hans panna och kind.

5. Men visste ni Herrar ocn mäktige mån,
Hvad arbetarn sliter, ni blef deras vän,
Men eder natur har väl näcken besatt
att tygla oss dagar och natt.

6. På svällande bolstrar ni lägga er ner
Och njuta af pängar som regnar till er
Men sofven så lugna! jag vill er ej se,
Jag blott åt er dumhet kan le.

7. Men rallarens säng är ej mjuk eller len,
Ty han kan få ligga på rygg och på ben,
Han blott några halmstrån får lägga sig på
Att sofva tills natten får gå.

8. Vår mat är en brödbit som fnöske och krut
Och dertill en fläskbit man får utan prut.
Ty vi ha ej jungfrur som buga så nätt,
Hvar gång man skall äta sig mätt.

9. Vårt bord få vi duka bland kärror och sten
Och sitta som turken med korslagda ben.
Champagne vi hemta ur bäckarnes språng,
Ty vi få ej lefva för bång.

10. Men ändock kan rallaren ega en tröst,
När hvila han får vid sin kärastes bröst.
Då glömmer han kampen för dagliga bröd,
Då glömmer han sorger och nöd.

11. Då är han så innerligt glader och nöjd,
Han klappar sin flicka med glädje och fröjd
Med strålande ögon han blickar och ler.
Och önskar att kyssar få fler.

12. Det äro de sällaste stunder man har,
Att man uti ungdomens dagar ej spar
Hos flickan att njuta af sällhetens lott.
Hur snart kan ej växa ett skott.

13. Då ger man på båten den sköna så huld,
Man reser från henne och rolighets skuld.
Adjö hulda tärna lef lyckligt och gladt.
Haf tack för de stunder vi haft!

14. Af vexlande öden en rallare förs
Långt bort uti verlden att fylla sin börs.
Ibland gynnar lyckan att man får den full
af glimmande silfver och gull.

15. Men oftast det sker att man kassfeber får,
Då tar jag min ränsel på ryggen och går.
Det sägs att man reser, nej plita man får.
Gesällskjuts, om ni det förstår.

16. Om ni lyster veta hvem diktaren är,
Så är jag från Vermland, det håller jag kärt,
Som målare jag i yrket mig lärt,
Men rallare lika mig kärt.

17. Mitt namn det är Henning och tycker ni att
Jag det uti visan ej borde ha satt,
Så tag bort den versen och sätt dit en ann
Och pröfva om dikta ni kan.

/Ord av Ad. Sjund. Ur häfte N:r 35, ”Några vackra och
alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck- och
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898./


MaIins milda öga.

1. Malins milda öga
Ocn dess Kind med lågor i,
Hvad det döljer föga
Hjertats svärmeri!
Men mot mig ändock hon är
Ständigt kall och fjär
Jag mitt qval förklarat,
Ber och suckar alla dar.
Om hon mig ej svarar
Snart förryckt blir jag.

2. En gång härom dagen
Tänkte jag att fatta mod,
Jag blef så betagen.
Och hon log så god,
Söta Malin ville du,
Blef jag lycklig nu,
O! hvad harm och smärta,
Bort hon sprang, men log ändå,
Med mitt varma hjerta.
Fick jag ensam stå.

3. Älskas och förglömmas
Är den ljufva dom jag fått
Kan en menska dömas
Af en större lott?
Tyst! mitt hjerta klappar ej;
Malin säger nej!
O hvar skall jag finna,
Sällhet uppå jorden här,
Hjertan kan jag vinna,
Man aldrig Malins mer.

/Ur häfte N:r 35, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- och Småskriftförlaget,
Karlberg, vid Stockholm 1898./


Bagare-visan.

1. Med högt uppvikna ärmar
i drägt så hvit som snö
står bagaren vid tråget
och knådar deg till brö'.

2. Hvar kväll, när vi i sängen
ha somnat in till slut,
står han vid heta ugnen
och svettas natten ut.

3. Han gräddar där på plåtar
kadett och wienerbröd
och ankarstock och limpa
och saffransbulle röd.

4. Små gifflar, kakor, kringlor,
”pain riche” och ”ordinär”,
och grahamsbröd och skorpor,
citronbröd och kuvert.

5. Först fram på morgonkvisten
hans arbete hör opp,
och unnas honom hvila
åt tröttad själ och kropp,

6. Men ledsnar han på slitet
och strejkar någon gång,
då blir det ”lif” i staden,
”'halloh” och ömklig sång.

7. Nåja, så är det han som
skall ge oss ”dagligt bröd”,
och saknas det, så lida
vi allihop ju nöd.

8. Derför skall han ha heder,
vår bagaregesäll,
som sträfvar när vi slumra
helt godt i våra tjäll.

/Ur häfte N:r 36, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- och
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899.
Mel.: ”Jag minns den gamla tiden”./


Sjömanssång.

1. Min lille Edvin är från mig faren,
Till främmand’ land så långt från mig.
Han gungar på de böljor klara,
Jag älskar honom så innerlig.

2. Modern sade: Du stolta flicka,
Som åt en sjöman ditt hjerta gaf,
Nu kan du sitta och fåfängt blicka,
Kanske din Edvin han går i qvaf.

3. Min lille Edvin jag aldrig glömmer,
Om än min kärlek skall gå i qvaf.
Jag gångar mig till de gröna lunder
Att binda kransar till Edvins graf.

4. Att binda kransar det kan du göra,
Men ej de stanna på Edvins graf.
Hvar grafven finnes det skall du höra:
Han hvilar ljuft i det djupa haf.

5. En sjöman kommer från långa färden,
Till moderns stuga så glad han går.
Från Edvin helsar, som gått ur verlden,
Ej mer Emeli han skåda får.

6. Och Emeli, hon föll till jorden,
Men blifver snart ur sin dnala löst,
När blott hon hör dessa ljufva orden:
Din Edvin kommer re’n denna höst.

7. När Edvin segeln skulle berga,
han halkar ned i djupa haf,
Men kom i land på en liten färja
och blef så bergad ur våtan graf.

8. Den lille Edvin har taget hyra,
Han är på väg till sitt kära hem.
Han ämnar njuta mång’ stunder dyra
uti sin Emelis vackra hem.

/Ur skillingtrycket ”Fem alldeles nya visor”, Malmö,
C. A. Andersson & C:s boktr. 1896/


Nordpols-Visa om André.

1. Ni har väl hört om den stora idé,
som skall utföras af herr André?
han far med munter sång
till nordpolen per balong.

2. Hvad skall han göra der?
hör jag mången fråga här.
Jag det förtälja vill,
om Ni vill lyssna till.

3. Jo, si axeln på vår planet
börjar blifva allt för het.
Då skall André med talg och fett
smörja den så den går lätt.

4. Kanske då att vår jord,
sedan axeln blifvit smord,
skenar så vi falla af,
kanske mången går i qvaf?

5. Jag med rockskörten styra skall
ifrån jordens jämmer all,
till planeten Mars med hast,
der så hänger jag mig fast.

6. Men den inga rockskört har,
han får i rymden sväfva qvar.
Men på Mars der står jag lugn,
kanske att jag der blir kung,

/Ur häfte N:r 39, ”Sånger eller visor från
Sveriges bygder och dalar”, Svenska
Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898./


Dryckessång.

1. Nu skål och botten opp,
För hvarje rosenknopp
Som vill med sång och skämt!
Vårt lif förljufva jemt!
Och hell hvar glad garçong
Som vet att lefva bon,
Att sorgen glömma
Och glaset tömma
Med munterhet, glädje och sång!
Ja!
Lefve ungdomens vår
Då glädjen går
I våra spår.
Så fort den tiden förgår
Ty ack, långt innan man anar är den slut
Den flyende minut.

Trio (med accompagnement af skedarne
i toddyglasen.)
Tralalala!
Nu glädjens rosor kinden målar
Kling klang, gutår!
Hjertat jublar och ögat strålar
Ja, sjung så länge än du får:
Tralalalalala etc.

2. Fyll i ännu en gång
Och sjung vår glada sång.
Så länge än du har
En smul i glaset qvar.
Hell Bachus! Blif vår gäst
Uppå vår glada fest.
Der korkar knalla
Och sånger skalla
Du trifves beständigt dock bäst
Ja!
Lefve ungdomens vår etc.

/Ur C. Uby, ”Utställningsvisor”, Stockholm 1897.
Tysk Melodi./


Betty är min vän.

1. När jag var en giljeman,
Betty var min vän!
och jag städs i hennes famn,
Betty var min vän.
Flickor möter jag hvar dag,
som har täcka små behag,
ingen af dem älskar jag.
Betty är min vän.

2. Skall jag någon flicka ha,
Betty blir min vän.
I min barndom mådde bra,
Betty var min vän.
Uti lugn och uti ro
i min faders gamla bo
lefde jag i barnatro,
Betty var min vän.

3. Uti rusk och kulna dar,
Betty blif min vän!
Ty jag kärlek till dig har,
Betty, lilla vän!
Jag är glad och lifvad jag,
trifves bäst uti ditt lag.
Betty endast älskar jag,
Betty är min vän.

4. Det blir glad och ljuflig tid,
Betty är min vän!
Då vi lefva uti frid,
Betty blir min vän!
Då är det ett kärt besvär,
och jag blir hos vännen kär,
jag vill blifva der hon är,
Betty är min vän.

5. Der skall jag med Betty bo
i ett stilla hem
och der blifver lugn och ro
hos min lilla vän.
I ett litet Paradis
lefva vi på bästa vis,
och min kärlek blir din pris!
Betty, du min vän!

/Ur häfte N:r 35, ”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm
1898. Melodi: ”När jag var en litta tööjs”./


Jo pytt om morgnarna!
1. När på varieté nå'n gång,
Jag höra får en tråkig sång
Med mycket buller i och bång!
Då tänker jag så tyst och still,
När så en vers de än dra' till.
Att nog kan komma än den da',
Då toket der kan vara bra!
Men helst om morgnarna, Ja helst om morgnarna,
Ty, ack, om qvällarna! Vill mera fritt man ha.

2. All ära åt godtemplarne,
Ett präktigt mål nog hafva de,
Men lika fullt skall ni få se,
Att jag förblir ”godpimplare”
Med the och kaffe tror ej jag,
Att menskan får en munter dag.
Och vatten som de de rnäst ha',
Det kan ju vara mycket bra,
Men helst om morgnarna, Ja helst om morgnarna
För ack om qvällarna Vill man sin ”tuting” ha.

3. En äkta man, en ”spillevink”,
Som plågas af sin hustrus kink,
Nyss på en fest fick sig en vink,
Ty hustrun sade, med en blink:
”Nu har du dig så pass förstrött,
Så att du borde vara trött.”
Men mannen sade: ”Lugna dig,
Nu vill jag gå och lägga mig.”
Ja helst om morgnarna, Ja helst om morgnarna,
Ty ack om qvällarna, Vill man sin ”priffe” ha.

4. Kristin en liten köksperson
Fått sällskap af en rask dragon,
Som lyckats att få permission;
De språka högt med munter ton,
Till sist så säger frun som så:
”Nu måste Stinas fästman gå”.
Men då blir Stina arg och tvär
Och svarar ungefär så här:
”Jo pytt om morgnarna, Jo pytt om morgnarna.
För se om qvällarna,
Vill man sin fästman ha.”

/Ur häfte N:r 36, ”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899. Mel.: ”Ta-Ra-Ra-Bom-Tra-La”./


O Gina! Ä du me' på den?

1. Och ynglingen vandrar vid koängens å
Med tröja och trätofflor på.
På hufvudet bar han en sammatskaskett,
Den klädde honom nätt.
Och lockarne flögo för aftonens vind
Och tårarne runno på den solbrända kind,
För Kristian han led af hjertepina,
Han väntade på sin egen Gina
Sin Gina, den vänaste mö. - Ä du me' på den?
Ja vid den klara sjön.
På Gina, den vänaste mön ?

2. Och Gina hon hörde hans älskade röst,
Hon derför kom honom till tröst.
Med trasiga strumpor men med kärlek i sinn'
Hon gaf 'en brännevin,
Och sa' min söte Kristian, du törstende själ,
Här kommer jag med kärlek och hål på min hål
Och Kristian började att - grina.
Jag älskar blott dig, min egen Gina,
Min Gina, du vänaste mö, - ä du me' på den?
Ja vid den klara sjön
Min Gina, den vänaste mön.

3. De delade snapsar och köpte se'n nytt,
Och tiden så hastigt har flytt.
Och mössan af sammet blef hatt, men af bly,
Nu glädjen stod i sky.
De sjöngo om kärlek på ängen med lust,
I fyllan de hvila nu bröst emot bröst
Och Kristian han sa', ja död och pina:
”Jag älskar ju blott min egen Gina.
Min Gina, min vänaste mö, - ä du me' på den?
Ja vid den klara sjö,
Min Gina, den vänaste mö”.

4. Och som han nu trycker sin älskade mö,
Föll bege bums ner i en sjö,
Strax simmade han efter sin sammetskaskett,
Som klädde honom nätt
Och hennes tofflor vågade samma dust,
Den högra den landade på den motsatta kust.
O, Kristian, så högt hon börjar grina,
Spring ut och rädda blott din Gina,
Din Gina, din vänaste mö, ä du me' på den?
Ja i den klara sjö. Är Gina den vänaste mön.

5. Så kom en polis och bergar de två,
Pöl våta från hufvud till tå.
I finkan de kommo, och sofvo ej i säng.
Ja, lagen är sträng,
Der lågo de och drömde om snapsar så skönt
Och vaknade och skrek: Hvad gräset är grönt.
Och Kristian som fann sin egen flamma
Och började strax att henna kramma.
Din Gina, din vänaste mö, - ä du me' på den ?
Ja vid den klara sjön. Sin Gina, den vänaste mön.

5. Så fördes de båda till arbetshuset hem,
Som ödet har öppnat för dem
Och Gina fick torkat de kläder hon bar
Och tåren rann så klar.
O, Kristian, du är ju mitt lif och min tröst,
Kom hit och låt mig trycka dig intill mitt bröst.
Hos dig kan jag glömma törstens pina.
Du älskar ju blott' din egen Gina?
Om söndag du ses med din mö - ä du me' på den?
Ja vid den klara sjön, Med Gina den vänaste mön.

/Ur häfte N:r 31, ”Några ytterst roliga visor”, Svenska Snäck- och
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


En ny och behageliger visa
om huruledes Jeppe blef “utställningsföremål” på
Stockholmsutställningen år adertonhundradenittisju.

1. Om det kanhända nöje er bereder,
Jag sjunga vill en liten stump för eder
Om Industriutställningen här ute.
(talas:) Och hur jag sjelf fick
(sjunges:) ”Utställning” - på “slute”. -

2. Jag var just inte hemmastadd på orten
Men köpte mig en dagbiljett vid porten
Och traska opp i Nordiska museet. -
Men der tyckte jag det var trist och derför så kila
jag åstad för att dricka kaffe i Moriska kaféet.

3. Der satt jag nu och drack två hela koppar,
Men utaf sprit jag fick ej “femton droppar”
Fast “tösen” som serveradt, hon var “Pelle”,
Men när jag försökte ta en puss åf ’na så gaf hon mig
Servisen uti ställe.

4. Då gick jag sta' till Slagteribolaget
Och åt en meter korf af bästa slaget. –
En hektoliter öl jag drack för resten
(Och se'n kändes det precis som om jag)
Fått “en knapp i västen.”

5. Som magen, gudskelof nu var belåten
Så gick jag ut att bliga uppå ståten
På “Bibliskt galleri- och “Röntgen-Strålar”
Och “Kilamemattefotografen” och Fiskeriutställningen och
Sport-utställningen och Porslinsutställning, men nog
var det fan att der var bara “tomma” bålar.

6. Och Liljeholmens ljus, i mina, tankar
Är allt den styfvaste bland jordens dankar
Den tanken kan jag rakt omöjligt släppa
Sätt det ljuset, den som kan,
Inunder “ena skäppa.”

7. Hos “Svanfeldts” hörde jag uppå musiken
Och drack champagne i “Svenska vinfabriken”
Jag blef poetisk uti “Sagogrottan”
Och patriotisk det blef jag, men hade bestämt blifvit det ännu mer
om dom inte glömt bort Korpral Blom och Gillingeleden i
utställningen af “Armen och Flottan.

8. I “Mejeriet” kom jag “opn i smöre'“ -
Drack tjärnmjölk som ej kosta mig ett öre.
Men när jag sedan kom till “Skånska grufvan”
Så blef jag både mörkrädd och törstig och kila derför sta'
till Gamla Stockholm för att läska strupen Uppå “Spanska drufvan.”

9. Här drack jag scherry utaf tusan hakar,
Och kostar det - så må ni tro det smakar.
Men “Tombolan” den tömde mina fickor.
Och det var då inte att undra på – när rulljangsen sköttes af
En af “Bomans flickor.”

10. Då tänkte jag - med ”linbansmekaniken”
Jag kilar hem - men blef så grymt besviken
Ocn, hvar i denna snöda verld vi skåden
Man bör ej visa sig “på styfva linan” ty det kommer lätt
“En fnurra uppå tråden”.

11. Och jag blef arg på “Administrationen”
Och sa' just det åt närmaste personen
Men han sa' blott “Håll mun!” - den ljusblå sprätten
Och så tillade han helt fräckt:
”Låt mig få se biljetten?”

12. Men när jag svarade: ”Det vete fanken?”
Då grep han mig i kragen, kvick som tanken
Och förr'n jag anat satans arga funder
Så vardt jag sjelf “utställningsföremål” - men det så
säger jag att nog var det sista gången jag tänker bli
“föremål” för nån sorts “utställning”.
I Djurgår'ns gröna lunder.

/“Nubbe”. Ur C. Uby, ”Utställningsvisor”, Stockholm 1897.
Sjungen i Alhambra varieté av herr Jeppe Jeppson.
Mel. av Lumbye./


Sjung och skämta.

1. Om ni vill lyssna till
Jag presentera vill
En liten chansonett
Med piffigt sätt.
Som i båd' ur och skur,
I både moll och dur
Är lika glad alltjemt
Och full af skämt.
Hvad hjelper det till slut
Att jemt se ledsen ut,
Att sucka tungt: håhå!
Och hänga läpp också.
Nej, min princip är så
Låt bara rullan gå
Så länge än du ej är gammal ful och grå:
:/: Sjung och skämta, drick och njut!
Ack snart så är den slut
Den flyende minut.
Njutom derför hvarje stund
Och bägarn för till mund
Intill din sista stund! :/:

2. Trasten i furans topp
Sin visa stämmer opp
Och far från hemmets härd
På sångarfärd.
Och liksom fogeln, jag
Vill njuta friska tag
Och drilla dagen lång
Min glada sång,
Sången ger hjertat ro
Och glädjens rosor gro
När drufvans röda saft
Oss skänker mod och kraft.
Bägarn dig ger geni,
Ty visdom bor deri,
Så gör som jag och sjung på denna melodi:
:/: Sjung och skämta etc.

3. Amor, att få mig fatt
Har spelat tusen spratt,
Men, trots hans ”klammeri”
Har jag gått fri.
Att evigt binda sig
Kan ej behaga mig
Ty kärlek blott förstör
Ett godt humör.
Men finns det någon här
Som uti mig är kär,
Så kan han ju ändå
Sin lycka pröfva på.
Är det en lifvad lax
Så tar jag honom strax.
Och sedan sjunga vi i duo båda två:
:/: Sjung och skämta etc.

/Ur Sjung och skämta. Glada visor av C. Uby. Stockholm 1896./


Per Mattsons äventyr
i Sverige och Amerika.

1. Per Mattson, Per Mattson, han var en fiffig fyr
I frid och i fröjja, i lust och i gamman
Han ville förtälja för er alle samman
Hur-ledes, hur-ledes han drog på äfventyr.

2. En afton, en afton Per Mattson drack sitt the
Han stupa vid bordet och slog sig, för pannan
Och stjälpe omkull, både stopet och kannan
Och ropte och ropte, nu fick jag, en idé.

3. Jag reser, jag reser min salig hädanfärd
Och därför adjö mina fränder och vänner
Jag söker min lycka i främmande länder
Så reste, så reste hån till Amerika.

4. Der fann han, der fann han en tomte, mängd af gull
För det meste, så var det bra stycken och stumpar
Ock däribland förfärliga klumpar
Med värde, med värde han fick sin påse full.

5. Hans hemkomst, hans hemkomst den gick rätt galant,
Han åkte i droska efter fyra franska fuxar
Med gyllene frack och försilfrade byxor
Och knappar af bara diamant.

6. En fästmö, en festmö har fick sig som mången ann,
De gifte sig sedan och småttingar fingo
Som både låg i vaggan samt kröpo och gingo
Per Mattson, Per Mattson blef nu en lycklig man.

7. I Stockholm, i Stockholm han köpte sig två hus,
Men fastän att husen ej voro gamla
De börja i höstas att plötsligen ramla
Af husen, af husen snart återstod blott grus.

8. Per Mattson, Per Mattson han åter fattig blef
Han packade kista, tog gumman i armen
Och pojkarne alla, en bar han vid barmen,
På båten, på båten i Göteborg de klef.

9. Nu är han, nu är han i Amerika igen
Han knackar, han gröper, han stöter och pumpar
Men hittar ej mer några gyllene klumpar
Per Mattson, Per Mattson tar nu farväl, min vän.

/Ur häfte N:r 32, ”Några vackra och alldeles nytryckta visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899/


Gumman Vinter.

1. Plats, go' herrar, plats nu börjar balen!
Se brylån, så ståtlig och förnäm,
Sätt den här på golfvet midt i salen,
Vid vår centrum i vår societet.
Vid dess sken vår verld skall lysas opp.
Hvarje dam, hvarje dam, blir en himlakropp

2. Hemten hit planeterna ur köket:
Köksan, Carin, Lotten och Mamsell;
Madam Vinter, hon det gamla spöket,
Hon vill äfven lycklig bli i qväll,
Och lilla Ulla, hon är alla redan hår,
Och jag sjelf, och jag sjelf, nästan litet kär.

3. Se, för necken, börjas ändtligt akten,
Hurra Gubbar, hvar och en tar sin
Lotta skriker genast efter vatten;
Intet krus mamsell skall ändå in.
Englagoda, rara, sockersöta ni,
Stig nu på, stig nu på, det är bara vi.

4. Kors för tusan, Lotta tappar kjolen,
Utaf den fins linningen blott qvar.
Nu det dager blir, nu skiner solen,
Ulla lik sig uti alla da'r,
Carins ögon, det är allt hvad hon har qvar,
Spruta eld, spruta eld, som i forna da'r.

5. Kors för decken, se på madam Vinter,
gumman snafvar, hon kan inte stå;
Hit med vatten, o, jag tror hon slinter,
O, hvad mer, hon vill ju ha brylå.
Det var rätt madam, stå på sig och drick mer.
Sätt sig ner, sätt sig ner, hos sin kavaljer.

6. Högre spelmän, stryk mans på fiolen
Alla fyra, annars hörs det ej.
Spela unp en gammal smålands-ola,
Stå ej der och bara svara nej;
Vet, fast göken gal en liten tid ännu,
skriker se’n, skriker se’n ugglan titt hu hu.

7. Golfvet knarrar, dammet står i taket,
Köksan snafvar, disken föll omkull;
Glas och muggar krossades i braket,
Värden skriker nu så ondskefull;
Glas och muggar anse kyparn kunna gå,
Netto till, netto till en och trettiotvå.

8. Madam Vinter hon vet hvem som gjorde't,
Jo en köksbjörn, med sitt tillbehör,
Hon och doktorn ligger under bordet,
Nå hvar är vår stadige kassör?
Jo den stackarn kröker ryggen uti vrån,
Nu så tar, nu så tar, drån igen sitt lån.

9. Och hon som med sin gloria mundi,
Knappast född när lyckan lagd på bår,
Lycklig den som får en liten blund i
Trötta ögat huru än det går.
Ställer jag till bal en annan gång så vet,
Att då blir, att då blir en annan societet.

/Ur häfte N:r 33, ”Fem utsökt vackra och nya visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899. Mel.: Gubben Sommar./


Vernamo marknad.

1. På Vernamo marknad jag en gång har varit,
det glömmer jag aldrig i hela min tid,
fast vida kring Sveriges rike jag farit;
ett virrvar det var, att man häpna’ dervid.

2. Man trätte med bönder, man trängdes bland kretter,
ett vrålande var der bland oxar och kor;
och det fanns båd' kalfvar och tuppar och getter;
att handeln gick lifligt, helt säkert jag tror.

3. Och fåren de bräkte och hästarne gnägga’
ett väsen der var, att jag glömmer det ej!
Man bytte och sålde, man pruta och egga:
”Per! ska' du nu köpa min oxe, så säj”?

4. Klockjudar det fanns båd' till höger och venster:
*Hur micket skall herrn för den klocken mick ge?
Den klocken jack siger har grose verdienster,
hir verket, min freund! kom ska' han få se!

5. Och vestgötaknallar der funnos i massa
och språka det kunde de, så det förslog.
På allt sätt man sökte klå böndernas kassa,
med ”krams” och med ”granlåt” dem till sig man drog.

6. Så lifvet på torget. - Men bortom sågs vandra
ungdomliga grupper med älskelig min;
bondgossar, bondflickor de kysste hvarandra
och gåfvo hvarann’ karameller och - vin.

7. På marknaden syntes ock fina mamseller
och sprättiga ungherrer, det mån I tro!
Pan'rama det fanns och jemväl karuseller,
der mången sågs åka och mången sågs glo.

8. Musiken den spelte och allt var så roligt,
de gamle sig drömde ”i ungdomens vår”,
och gubbar och gummor de gingo förtroligt
och talte om minnen från forntida år.

/Ord av Chronvall. Ur häfte N:r 40, ”Några vackra
och alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck- &
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Ölandsflickan.

1. På Öland bodde en flicka skön,
Den allra vackraste af sitt kön;
Till äktenskapet stor lust hon hade
Och derför en gång så här hon sade:
Tiralera lera lera lera lera lera lera lerala.

2. ”Skall jag då aldrig få gifta mig,
När alla andra de gifta sig?
att lefva ensam det är besvärligt
ja! understundom det är förfärligt”.

3. Till staden for hon så nätt och grann,
För att sig skaffa en äkta man.
Men den ska' kunna ta fatt på harar,
Som utan penningar kan lura karlar.

4. Men sad' Maria och tänkte ut:
”Jag vill ej hafva en arbetsstut.
Nej! en baron eller lärd magister,
som ej mot flickor sig visar bister.”

5. Och herrar svärma kring Ölands mö,
som flugor svärma kring sockerbrö':
skomakarbestar och lifdrabanter
ooh skräddarhästar ibland sergeanter.

6. Till slut hon valt en baron så rar,
men han blef lurad, den stackars karl;
Han trott Mari ägde - tretti tusen,
men hon var fattig, som bara – lusen.

/Ur häfte N:r 37, ”Några nytryckta och lustiga visor”,
Svenska Visförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1897./


Fågeln.

1. Sjung du lilla fågel, höj din sång!
Lycklig tycker jag dig mången gång;
Glädtigt må du sjunga :,:
Jubla må din tunga,
Du ej känner världens hårda tvång.

2. Snabb du öfver himlarymden far,
Lycklig, lycklig du som vingar har,
Men på längtans vingar :,:
Ingen bort sig svingar,
Annars sutte jag visst ej här kvar.

3. Fjärran är mitt hjärtas lilla vän,
Fågelvingen skall du få igen,
Om den finge vara :,:
Min en timme bara,
Aldrig mer jag skulle be dig se'n.

4. Slå din drill med fröjd i högan sky!
Hösten kommer åter, du skall fly
Då till varma länder :,:
Dit du återvänder,
Du ditt afsked tar när stormar gny.

5. Vore nu en liten blomma jag,
Älska skulle jag i sommarns dag,
Men till hösten domna :,:
Blekna bort och somna,
Älska, vissna är naturens lag.

6. Och får blomman här ej blifva din,
Sörjer jag dock icke vännen min.
Ty när skördeängeln :,:
Bryter liljestängeln,
Återfår väl blomman vännen sin.

7. Med ett hjärta varmt som solens glöd,
Le jag skulle då emot min död.
Nöjd jag skulle blifva :,:
Tacksam återgifva,
Lifvets lån, som lifvets Herre bjöd.

/Ur häfte N:r 40, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- & Småskrift-
förlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Sjung i ungdomsåren!

1. Sjung en sång om lärka,
Sjung om vårens skrud!
:,: Du med sång kan verka
och låfprisa Gud. :,:

2. Sjung i ungdomsåren,
Sjung på land och haf,
:,: Kanske, snart på båren
hvilar du, ja snart i graf. :,:

3. Sjung när åren ilar
Sjung när tiden flyr!
:,: Sjung när du dig hvilarl
Sjung när solen gryr. :,:

4. Sjung, gå ej och knota,
Sjung, lyft blicken opp.
:,: Sång kan missmod bota,
Sjung om Gud, ditt hopp. :,:

5. Sjung om sol och sommar,
Sjung, stäm upp i chor!
:,: Sjung om skog och blommor,
Sjung, hvad Gud är stor. :,:

6. Sjung om glada vänner,
Sjung om vänskapen.
:,: Sjung om gräs och ängar,
Sjung om kärleken. :,:

7. Sjung i unga åren,
med din lilla vän!
:,: Blommor strö i håren
Sjung i åldern se'n. :,:

/Ord av C. A. Nordblom. Ur häfte N:r 35, ”Några
vackra och alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck-
och Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1898.
Mel.: ”Morgon mellan fjällen”./


Tiggarevisan.

1. ”Skänk en slant åt gubben, nådigaste herre!
Hustrun min är sjuk och åtta barn jag har;
Lam är jag i högra sidan ock dess värre;
Skänk en slant åt gubben, som är blott och bar!”
”Skäms att tigga!” röt han och gick mig förbi.
”Skäms? - Då hela verlden är ett tiggeri!

2. Menskligheten tigger utaf Himlasonen
Nåd och salighet, då den är kvalens rof;
Jorden tigger ljus af solen och af månen,
Regn och snö ge molnen efter husbehof ...
Och då skulle jag som står på nödens brant,
Skämmas för att tigga utaf Er en slant?

3. Ja man tiggeri i hvarje vrå skall finna –
Fattigdirektören bor i himmelen.
Äilskarn tigger kärlek af sin själs gudinna,
Trohet tigger hon af honom straxt igen ...
Och då skulle jag, som står på nödens brant,
Skämmas för att tigga utaf Er en slant?

4. Grefvar och baroner af den nobla rasen
Tigga om en titel klingande och grann;
Rika patron Smörludd tigger, han, om – varor
Och om Iönförhöjning hvarje embetsman ...
Och då skulle jag, som står på nödens brant,
Skämmas för att tigga utaf Er en slant?

5. Krämarn tigger kunder ständigt för butiken;
Skalden tigger ju om lager, gunst och lof;
Skepparn tigger vind för skutan uti viken;
Presten tigger med sin påskbok och sin håf ...
Och då skulle jag, som står på nödens brant,
Skämmas för att tigga utaf Er en slant?

6. Ja, gunås, det tiggs på alla håll och kanter;
Krigarn tigger ära för sitt öfverdåd;
Tidningsskrifvarn tigger nu om prenumeranter;
Skådespetaran hos publiken om applåd ...
Och då skulle jag, som står på nödens brant,
Skämmas för att tigga utaf Er en slant?

7. Tiggeri't är stort i verldens alla länder,
Från den lägsta koja till den högsta tron;
Sjelfva kungen tigger utaf Rikets Ständer,
Och ur folkets fickor ta's en million ...
Och då skulle jag, som står på nödens brant,
Skämmas för att tigga utaf Er en slant?

/Ur häfte N:r 33, ”Fem utsökt vackra och nya visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899. Mel.: ”Lik en Afrodite, inbäddad mellan dunen”./


En alldeles ny Sjömans-visa, om sjömannen och negrinnan.
1. Som sjöman har jag seglat verlden vida kring
Och skådat ganska många underliga ting,
Bland annat låt mig se, i Kina drack jag the
Och brorskål med de lustige Kineserne.
För hi och ho sjung hej :,:
Ja brorskål drack jag med Kineserne.

2. I Spanien jag mumsat mången apelsin
Och spolat ner den sedan med det bästa vin
Och i Amerika, ja der var rigtigt bra,
För i det landet friar alltid flickorna.
För hi och ho sjung hej :,:
För i det landet friar alltid flickorna.

3. Jag kunde spinna många långa garn för er,
Men denna gång jag eder blott till bästa ger
Allt om den händelsen, som i Ostindien
En gång har händt er mjuka tjenare och vän.
För hi och ho sjung hej :,:
En gång har händt er mjuka tjenare och vän.

4. På äfventyr jag jemt och ständigt ute var
Och uti minnet har jag ännu i förvar
Rätt månget äfventyr, ty liksom hufvudyr
På landbacken för kärt hwarenda sjöman styr.
För hi och ho sjung hej :,:
På landbacken är kärt hvarenda sjöman styr.

5. En qväll jag kryssade på gatorna omkring
Och gick och tänkte på, - ja just på ingenting.
Jag höll väl kurs en kvart, men vet ej riktigt vart,
Ty kvällen war så mörk som en Egyptisk natt.
För hi och ho sjung hej :,:
Ty kvällen war så mörk som en Egyptisk natt.

6. Då törnade jag mot en kvinnlig varelse,
Och jag, som ej i mörkret riktigt kunde se
Hvad flagg hon förde, jag som är för flickor svag
Jag trodde hon var vacker som en ljusan dag,
För hi och ho sjung hej :,:
Jag trodde hon var vacker som en ljusan dag,

7. Men när vi hade kommit in uti ett rum
Och ljusen blifvit tända, jo då stod jag stum,
Ty svart som sot och bläck, stod en negrinna täck,
Och visade mig tänderna så morskt och käck,
För hi och ho sjung hej :,:
Och visade mig tänderna så morskt och käck

8. Men jag som icke annars brukar blifva bang
Lad fötterna på ryggen bums och hastigt sprang
Från denna väna mö, så att jag kunnat dö;
Jag gaf mig icke tid ens till att ta adjö.
För hi och ho sjung hej :,:
Jag gaf mig icke tid ens till att ta adjö.

9. Nej tacka vet jag våra svenska flickor då,
Med röda kinder och med ögon himmelsblå,
Ej mot en skeppslast full med svartingar af guld
Jag byter bort en enda nordisk mö så huld.
För hi och ho sjung hej :,:
Jag byter bort en enda nordisk mö så huld.

/E. J. M. Ur häfte N:r 33, ”Fem utsökt vackra och nya visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899. Mel. Gubben Noack, ”Vi prisa högljudt gamla
testamentets dar …”./


Rehnvinets lof.

1. Ställ nu fram i källarsvalen
af den dunkelgröna färg,
herrligt glänsande vokalen
fylld af ädla drufvans märg!
Ty blott rehnvin vill jag dricka
nöjd och glad i samma stund,
då mot mig de perlor blicka
från pokalens vida rund.

2. Under Spaniens sol kanhända
färgas drufvan mera röd,
må champagniens eldstod tända
i vårt bröst passionens glöd.
Men det rehnska vin ej rusar,
sans och måtta bor deri
och vårt sinne ljuft det tjusar
likt ett valdthorns melodi.

3. I min ungdoms fröjd och gamman
som i mannaåldern än,
detta vinet band mig samman
med så mången trogen vän.
Men en gång när döden nalkas
och min kropp blir lagd i skrin,
af en droppa låt mig svalkas
af det ädla rehnska vin.

/Ord av S. Körman. Ur häfte N:r 36, ”Några vackra
och alldeles nytryckta visor”, Svenska Snäck- och
Småskriftförlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899.
Känd, tysk melodi./


En lustig mordvisa om en katt och en länsman.
Händelse från Småland.

1. Så kommen nu att höra en händelse som händt!
Den händelsen är sanning, det är så länge kändt.

2. Det var i M. församling, som ligger oss helt när;
Det fanns en gång en gumma, som mången finns väl der.

3. Och gumman klappa' kläder vid stranden af en vik;
Då fick hon se i vattnet ett stycke af ett lik.

4. Hu! hvilken stund af fasa! ... Ett barnamord förvisst!
Hvem utaf socknens pigor var "lätt på foten" sist? ...

5. Till pastorn bäres liket; mång' käring följer med;
Och pastorn kallar länsman', högtidelig och vred.

6. Och liket undersökes från topp och ner till tå
Och lägges i en låda med två sigiller på.

7. Och skickas så till läkar'n, som skäll's provincial –
Och gummor liksom gubbar de skrika om skandal.

8. Och doktorn sätter på sig en vetenskaplig min
Och går att obducera den funna köttruin.

9. Men strax som lådan öppnats, han skriker till besatt:
”För tunnor tusan Skuttor, det där är ju en - katt!”

10. Nu länsman fick lång näsa och pastorn fick det se’n
Och socknens sgvallersystrar - fick brått med sina ben.

11. Med katten uti lådan sig länsman hem begaf;
Men vid en uppförsbacke där trilla' lådan af. –

12. Och morgonen därefter i diket hittas den
Utaf en herrgårdspiga, som träffat nyss sin vän.

13. Till "herrgår'n" bär hon lådan ... Den öppnas ... Hu! hu! hu!
Ett barnamord man anar för andra gången nu.

14. Patron han ser på pigan och frun ser på patron. –
”Fort, efter fjerdingsmannen!” så lyder myndig ton.

15. Och hufvudstupa kommer så nitisk fjärdingsman;
Han bligar snedt på pigan och luggen rifver han –

16. Förseglad låda bär han i häradshäktet in
I tvenne vittnena åsyn, så vigtiga i sinn'.

17. Se'n störtar han till länsman, att afge sin rapport.
Men tank hans embetssvada - den blifver mycket kort.

18. Ty tvärt som länsman märker att lådan talas om.
Af vrede rodnar näsan - ej konjak eller rom.

19. Han ryter: ”Drag åt fanders och ryk och spring ooh ränn!
Det är den sabla katten. som åter går igen!”

/Ur skillingtryck från Svenska Visförlaget Stockholm 1907./


Oscarsbalen i Slammerköping, Sölvitsborg.

1. Så är jag nu ändtligen kommen på balen!
Ack se, hvilken grannlåt som skimrar i salen.
Och se hvilka blickar mig möta med hån –
För det jag är bonde jag skuffas i vrån.

2. Här står jag, go' herrar och damer tillika,
Och skall på min ära er litet berika!
Ty just astronom är jag skapader till,
Och följa bestämmelsen gerna jag vill.

3. Som kacklande skator i blommiga häggar,
Så sitta här damer omkring dessa väggar.
Och visa behagen med leende min,
Fast skönheten redan har farit för hin.

4. Och herrarne stå liksom uppställda käppar
I rundel på golfvet med … hängande läppar.
De blicka förstulet en hvar på sin skatt.
Hvad det. är belefvadt och lifligt och gladt!

5. Nu lär det bli roligt, musiken den ljuder,
Man bugar och niger och stampar och bjuder.
Och hadskar tas på och schaletter utaf,
Och se'n bär det af uti sjungande traf.

6. De löjtnanter koxa, som retade tuppar,
Och fröknarne hoppa ... det guppar och guppar,
Så svettdroppar hagla från panna till hals:
Det var mig en rasande tokrolig vals!

7. Nej titta nu bara? - der lunka patroner
Med fruar utstyrda som äkta kalkoner,
Fast icke så röda om näbben förstås;
Ty blekhet är mera på modet gudnås.

8. Här svänga bokhållare kring med mamseller,
Så söta och blöta som små karameller,
Det der är helt annat än stå bak en disk
Och lukta på kryddpeppar, skältran och fisk.

9. Men har man väl någonsin sett uppå maken:
Der dansar en fröken, från midjan helt naken.
Ack hvad hon är sedlig och blygsam ändå,
Som inte drar hela beklädnaden å'!

10. Men tyst nu min sångmö: Borgmästarn har ordet,
Så krokbent som herlquin står han vid bordet
Och skryter ur hjerna storståtliga ord:
”En skål, mina vänner, för kungen i Nord!”

11. Det talet gick lustigt omkring lik en snurra,
Hör damerna nysa och herrarne hurra.
Och dansen går återigen lika bra.
Bevars hvilket leben, hej hoppfallera!

12. Den tröjan, den tröjan ... O, hade jag bara
En frackstump, en tron och glacéhandskar rara
Jag ock skulle dansa; ty det har jag sett:
Här bryr man sig föga om bildning och vett.

13. ”Godnatt, mina herrar! Fortsätten kurtisen
Och läggen ej vid er den gifna sottisen!
I skrattat så ofta åt böndernas spring,
Att skratta vi en gång, det gör ingenting.”

/Ord av Pehr Thomasson. Ur häfte N:r 34, ”Några ytterst
vackra och trefliga visor”, Svenska Visförlaget, Karlberg
station, vid Stockholm 1899./


Den unge spömannens begrafning.

1. Uppå hafvets mörkblå vågor
Skrider skeppets stolta stam,
Och ur österns purpurvågor
Träder dagens drottning fram.

2. Ombord är allt så tyst och stilla,
Man hör ej munterhet och sång,
Blott sakta brus från vågen lilla
Och allting har sin jämna gång.

3. Blott kaptenen höres ropa:
Brassa akterrårna fort,
Och sedan halfva stången slopa
Så stannar skeppet ganska fort.

4. Nu man skulle öfverlemna
Åt en kall och ödslig graf,
En yngling i sin lefnad hämmad
Af dödens stränga, tunga glaf.

5. Kistan nu i ordning göres
Efter gammalt sjömansbruk,
Och till relingen den föres,
Endast gjord af segelduk.

6. Slumra nu i fridens sköte,
Vaggad utaf vågor blå.
Vänner skola finna möte,
I fadershamn när dom skall stå.

7. Här jag sluta vill min visa,
Nu sjöman slumra uti ro!
Din flickas smärta vi ska' lisa,
När vi träffas i hennes bo.

/Ur häfte N:r 40, ”Några vackra och alldeles
nytryckta visor”, Svenska Snäck- & Småskrift-
förlaget, Karlberg, vid Stockholm 1899./


Murareflickan, som utgaf sig vara symamsell.

1. Uti Frisens park, som många andra,
Gick jag att förströelse mig få.
Bäst jag der bland menskohopen vandra,
Jag en näpen tärna hitta på,
Klädd i sommarhatt med blommor och med flor,
Och chinjong och chinjong, som en brödkorg stor.

2. ”Fröken! si god dag, får jag er föra,
Uti nästa polka eller vals
Och jag lofvar eder ej förföra.”
Se’n min arm jag slog kring hennes hals.
Och hon svettas blank i syn som en kastrull
Ett tu tre - ett tu tre: lågo vi omkull.

3. Jag besinnar mig och modet fattar,
Tog min dam och förde derif'rån,
Folket kring oss hurrar blott och skrattar,
Men vi drog oss bort från deras hån
Till Tivoli vi gick att åka karusell,
Vi bar af - vi bar af, jiag och min mamsell.

4. Se'n jag frågade min snälla flicka,
Om hon tjenar eller ensam hyr,
”Nej jag går och lär mig täcken sticka,
Och kafsonger till butik jag syr”.
Se'n arm i arm vi gick, till hennes hem det bar,
I Blecktornsgränd - i Blecktornsgränd fick jag stanna qvar.

5. Se'n hvar Söndag, vi uti det gröna,
Träffades och svuro evig tro.
Och jag lofvade min enda sköna
Att till nästa hösten sätta bo.
Se'n hon var så glad och kärleksfull mot mig,
Att jag blef - att jag blef, kär så innerlig.

6. Jag en måndag var på Lad'gårdslandet,
Efter söndagsfyllan något sjuk.
Såg min sköna, gissa den som kan det,
På en ställning gå och bära bruk.
Uti bröstet då, mitt hjerta våldsamt slog
Och jag sprang - och jag sprang strax till närmsta krog.

7. In på qvällen jag till flickan stiger,
Snygg och städad framför mig hon står.
Jag var vred och upprörd, men jag tiger
Hon sin arm kring lifvet på mig slår.
Jag frågte henne då, om det trådrullar var,
Som på ok - som på ok till murarne hon bar.

8. Jag begynte nu att läsa lagen.
Hur så grundligt mig hon lurat har.
Utaf ånger flickan då blef slagen,
Jag försvann så fort som möjligt var.
Då jag på gatan kom, och der till fönstret ser,
En näsa lång - en näsa lång hennes mor mig gaf.

9. Kom och köp en visa mina vänner
Den är glad, men sann den är också,
Kanske att ni murarflickan känner,
Ty hon är ej svår att hitta på.
Visan den är bra, att varna er person,
.Att bli kär - att bli kär i qvinlig ”brukspatron”.

/Ur häfte N:r 33, ”Fem utsökt vackra och nya visor”,
Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg, vid
Stockholm 1899./


Hvad skall den på balen göra.

Hvad skall den på balen göra,
som alls ingen flicka har?
Han skall sig en toddy dricka
och så röka sin cigarr.
Tror jag, trallala, tror jag trallala,
tror jag, trallala, tror jag trallala.

/Ur häfte N:r 35, ”Några vackra och alldeles nytryckta
visor”, Svenska Snäck- och Småskriftförlaget, Karlberg,
vid Stockholm 1898./


Hjertats Saga.

:,: Hvar skog har väl sin källa,
Kvar äng sin blomma har :,:
:,: Hvart hjerta har sin saga
Från flydda ungdomsdar. :,:

:,: Och skogens källa sinar
Och ängens blomma dör :,:
:,: Men hjertats tysta saga
Ej någon tid förstör. :,:

/Ur häfte N:r 34, ”Några ytterst vackra
och trefliga visor”, Svenska Visförlaget,
Karlberg station, vid Stockholm 1899./


Vid aftonsolens klara gull.

1. Vid aftonsolens klara gull,
uti en stilla dal,
en fågel satt så vemodsfall
och sjöng om hjertats kval.
Så sjunger jag, fast till min sång
ej mer du lyssna får.
O, att jag kunde kyssa bort
från kindens ros din tår.

2. När lyckans himmel mulen är,
till dig min tanke far,
då lyser mellan molnen där
din stjärna ljus och klar.
Men vandrar jag på öde stig,
för evigt från dig skild,
då följa mina tårar dig,
då följer mig din bild.

/Ur skillingtryck från Svenska Visförlaget, Stockholm 1907./


Janne Kask.

(”Jungfrun” sjunger:)
1. Visst är jag ej förlofvad än
Och får förlofningsringen bära,
Men jag har dock en hjertevän
Hvars namn jag nämna kan med ära.
Så fin “som i en liten ask”
Det ä' han - och så bra han har de'
:/: Ty Janne Kask,
Min Janne Kask,
Ä' distinktionskorpral vid Kungens Göta Ga-arde. :/:

2. När regementet döptes om
Jag trodde di skull bli baptister,
Men när jag frågte svara dom
Vi ska' bli “Göta lifgardister”!
Och de' - dä' inte nå't patrask
Ty blott på Göta Garde har de'
:/: Min Janne Kask,
Min Janne Kask,
Ty han ä' just korpral vid Kungens Göta Ga-arde. :/:

3. Och tänk så stiligt, när till slut
Att kungen hördes dem förmana
Och fast dom aldrig luktat krut
Di fick ”Svensksund” uppå sin fana.
Se’n bjöds dom på en liten gask –
Dä' “tjyfvingen” så bra han har de'
:/: Min Janne Kask!
Min Janne Kask!
Som ä' korpral vid sjelfva Kungens Göta Ga-arde. :/:

4. Ja flickor! Vill ni ha en “grad”
(Såvida ej förut ni har de')
Så ska' ni följa mig åstad
Till Kungens nya Göta Garde.
Jag ångrar ej det minsta fnask
Att händelsen mig sammanparde
:/: Med Janne Kask,
Ja, Janne Kask,
Ty han ä' just korpral vid Kungens Göta Ga-arde. :/:

/Ur C. Uby, ”Utställningsvisor”, Stockholm 1897.
Mel. av Salingré./